Tvivel

Det är stadsfest här, gratiskonserter i varje hörn, parader, massor av folk. Helgen till ära hör H av sig, han undrar om jag vill följa med och kolla på ett merengue-rock band. Jag har äntligen fått pengar, måste ha ett par nya skor, ut på stan och hittar ett par svarta med kilklack. Lockar håret, tar på mig svarta klänningen med blommig överdel, en av få klänningar jag äger här nere. Redo. Det är sent, jag går genom stan. Guapa, hola, linda, sweetie - det hör liksom till denna stad men ikväll är det fan något speciellt med männen på gatorna.
Kommer fram till ett torg packat med folk och med ett ursäktande leende slingrar jag mig långsamt fram till H längst fram vid scenen. Sympatidansar först till musiken, tänker att denna latino-elektronika sannerligen inte är något för mitt känsliga gubbrocköra. Publiken runt mig på torget är dock som galna och efter en stund kan jag ändå inte låta bli att fascineras av det där kitschiga nittiotals soundet med märklig sång och en juckande afrokille på scen.
Konserten slutar, vi dricker gatuförsäljarnas billig estrella öl, "sexy beer" som den vanligen marknadsförs som här. Vi blir fulla, hänger runt på gatorna, hela tiden omgiven av hans vänner. När vi lämnas ensamma för en kort stund ursäktar han sig för att han inte hört av sig tidigare, säger att han vill ta det lugnt, inte ligga igen, han vill ses som vänner och sen se vad som...och så är hans vänner där igen och festen fortsätter. Jag försöker bibehålla mitt muntra humör men blir lite mindre entusiastisk. Eftersom jag är den enda som inte pratar språket lämnas jag stundtals ensam med gatans och barernas alla flirtande män. Det stör H något det märks men det känns som en klen tröst för tillfället.

Klockan är fem på morgonen när vi står utanför metron och ska säga hej då, bara vi två kvar. Han är så oerhört snygg med sina lysande ögon och sina smilgropar.
En bil full av högljudda killar kör förbi, de lutar sig ut genom fönstren och skriker åt oss.
"Vet du vad de sa?" frågar H.
"Nej?"
"Ligg med henne ikväll, ligg med henne för fan!"

Jag höjer lite menade på ögonbrynen och säger att jag måste gå hem och vi kramar hej då och när jag går står han kvar där i trappan och ser efter mig och ler.
Det jävla leendet.