Flyget hem.

Högskoleprovet hägrar imorgon. Jag är inte nervös, bara rädd. Rädd för vad som händer med min framtid om det går åt helvete. På flygbussen mot flygplatsen - varje cell i kroppen stretar emot. Det är en solig alldeles underbar morgon i Barcelona. Jag älskar denna stad, kanske inte mest för vad den faktiskt är utan för vad den inte är - inte Sverige, inte Stockholm, inget jag är van vid, inget som tråkar ut mig. Turbulens under hela flygningen, jag spyr på toaletten. Landar slutligen, Arlanda är disigt och grått. Tar regionaltåget mot min hemstad. Tallskog och lövlösa lövträd. Den här gången klarar jag mig, tänker jag, jag är ju tillbaka om två veckor. Men nästa gång jag åker här, då är det slut. Vi passerar Stockholm och jag mjuknar lite. Solen påväg ner över Riddarfjärden, Gamla stan, Söder och sen lutar jag mig mot fönstret för att få en skymt av min lilla söderförort. Jag saknar stan på sätt och vis, det ska erkännas. Och sen, två timmar senare när jag kommit hem till huset på landet - lukten av höst, fuktiga löv. Älskar den lukten.