Jag är hemma igen. Ingen säger längre att jag är vacker när jag går på gatorna, ingen vänder sig om, ingen söker knappt min blick. Jag har fyllt tjugosex år och jag är rädd för allt. Jag är rädd för tiden som passerar så fort, jag är rädd att den ska göra mig ensam. Jag är rädd för alla människor som går så fort, de som vet precis var de ska. Jag är rädd för att jag alltid kommer att stå bredvid mig själv och titta på. Handfallen inför livet. Jag är rädd för att allt ska rinna ut i sanden. Nästa vecka börjar skolan och jag är rädd för den också.
Allt jag vill göra är att dricka vin, röka en cigg, gå runt i mina nya skor med klack, vandra på smala gator någonstans...när jag inte kan sova om nätterna så testar jag kläder framför spegeln. Sommarkläder, långa klänningar. Och jag tänker mig att jag är i en annan stad, en varm stad där jag får vika ner blicken med ett leende när jag går på gatorna för att långa ögonkast alltid gör mig så generad.