söndagsbarn

2012-01-19T12:43:00.025+01:00

Jag är hemma igen. Ingen säger längre att jag är vacker när jag går på gatorna, ingen vänder sig om, ingen söker knappt min blick. Jag har fyllt tjugosex år och jag är rädd för allt. Jag är rädd för tiden som passerar så fort, jag är rädd att den ska göra mig ensam. Jag är rädd för alla människor som går så fort, de som vet precis var de ska. Jag är rädd för att jag alltid kommer att stå bredvid mig själv och titta på. Handfallen inför livet. Jag är rädd för att allt ska rinna ut i sanden. Nästa vecka börjar skolan och jag är rädd för den också.
Allt jag vill göra är att dricka vin, röka en cigg, gå runt i mina nya skor med klack, vandra på smala gator någonstans...när jag inte kan sova om nätterna så testar jag kläder framför spegeln. Sommarkläder, långa klänningar. Och jag tänker mig att jag är i en annan stad, en varm stad där jag får vika ner blicken med ett leende när jag går på gatorna för att långa ögonkast alltid gör mig så generad.

H som i Happiness

2011-11-18T23:00:00.119+01:00

Vi möts på den lilla plazan nedanför Carrer de Verdi. Det är tre veckor sen vi sågs. Han har odlat skäggstubb vilket får honom att se några år äldre ut, jag gillar det. Vi slår oss ner på en av parkbänkarna och pratar om vad som hänt sen sist, sen går vi två gator upp till Blues Cafe, den sjabbiga lilla baren som har blivit vår. Här ljuder en gammal skrovlig mansröst i högtalarna, här finns bilder av diverse jazz- och blueslegender på väggarna och den långårige ägaren med skinnväst står bakom baren som om han alltid har stått där. Vårt bord är ledigt! säger H och vandrar fram till pinnstolarna intill ingången där vi brukar sitta. Ett glas vitt kostar tjugofem kronor och en cola femton, det är vad vi alltid beställer. H dricker inte mycket alkohol, han säger att det kan utlösa hans njursten. Och när han väl dricker blir han full fortare än jag. Han ger ett något gubbigt intryck med sina olika krämpor, jag gillar det med. Vi pratar roadtrips, Caracas, Stockholm och störda familjeförhållanden. Och han skrattar, vad jag älskar när jag får honom att skratta. Sen vill H se på film. Vi väljer Happiness och går hem till honom. Jag har redan sett den många gånger och har egentligen inget behov av att se den igen men när vi står där i filmbutiken är det likväl jag som föreslår den. Att se den med honom är en annan sak. Jag vet att vi kommer skratta på samma ställen, jag vet att det kommer kännas bra.
Vi lägger oss i sängen, med väl tilltaget avstånd från varandra. Under filmens gång tycks H komma närmare och närmare, hans arm snuddar vid min, hans huvud mot mitt, tillslut ligger vi intill varandra under täcket och delar på hans lilla kudde. När vi kommer till slutscenen, då den knubbiga lilla killen har stått ute på balkongen och runkat och vandrar in till middagsbordet där hela släkten sitter samlad och säger "I....I came" med en oslagbart stolt och belåten röst - ja då kiknar vi av skratt och kan inte sluta. Sen böjer sig H över mig och kysser mig och vi hånglar och det är mysigt såklart men inte på det sättet. Det är inte samma kyssar som i somras, det är kåtkyssar som vill något speciellt, jag vill inte bli kysst så, inte av honom iallafall. Och jag sätter happiness:et i halsen.

Flyget hem.

2011-10-28T20:38:00.063+02:00

Högskoleprovet hägrar imorgon. Jag är inte nervös, bara rädd. Rädd för vad som händer med min framtid om det går åt helvete. På flygbussen mot flygplatsen - varje cell i kroppen stretar emot. Det är en solig alldeles underbar morgon i Barcelona. Jag älskar denna stad, kanske inte mest för vad den faktiskt är utan för vad den inte är - inte Sverige, inte Stockholm, inget jag är van vid, inget som tråkar ut mig. Turbulens under hela flygningen, jag spyr på toaletten. Landar slutligen, Arlanda är disigt och grått. Tar regionaltåget mot min hemstad. Tallskog och lövlösa lövträd. Den här gången klarar jag mig, tänker jag, jag är ju tillbaka om två veckor. Men nästa gång jag åker här, då är det slut. Vi passerar Stockholm och jag mjuknar lite. Solen påväg ner över Riddarfjärden, Gamla stan, Söder och sen lutar jag mig mot fönstret för att få en skymt av min lilla söderförort. Jag saknar stan på sätt och vis, det ska erkännas. Och sen, två timmar senare när jag kommit hem till huset på landet - lukten av höst, fuktiga löv. Älskar den lukten.

Moving uptown

2011-10-14T12:46:00.020+02:00

Jag lämnar mitt hem i El Borne och flyttar uppåt stan för en något lugnare tillvaro. Tar farväl av mina gamla gotiska kvarter - av alla kryllande turister och blottaren som står varje kväll på la Princesa, av skatekillarna som dricker öl på torget om nätterna, av smyckeförsäljaren på l'Argenteria som är smått förtjust i mig, av den vackra Santa Maria del Mar där jag brukar slå mig ner på kyrkbänkarna när det är det är för varmt för att vistas ute, jag tar farväl av mina ständigt gräsrökande flatmates och grannen på andra sidan gatan som fortsatt ropa "Qué paaassaaaaaa?" varje dag även om jag aldrig har kunnat besvara det med mer än ett leende.

Tvivel

2011-09-28T21:48:00.132+02:00

Det är stadsfest här, gratiskonserter i varje hörn, parader, massor av folk. Helgen till ära hör H av sig, han undrar om jag vill följa med och kolla på ett merengue-rock band. Jag har äntligen fått pengar, måste ha ett par nya skor, ut på stan och hittar ett par svarta med kilklack. Lockar håret, tar på mig svarta klänningen med blommig överdel, en av få klänningar jag äger här nere. Redo. Det är sent, jag går genom stan. Guapa, hola, linda, sweetie - det hör liksom till denna stad men ikväll är det fan något speciellt med männen på gatorna.
Kommer fram till ett torg packat med folk och med ett ursäktande leende slingrar jag mig långsamt fram till H längst fram vid scenen. Sympatidansar först till musiken, tänker att denna latino-elektronika sannerligen inte är något för mitt känsliga gubbrocköra. Publiken runt mig på torget är dock som galna och efter en stund kan jag ändå inte låta bli att fascineras av det där kitschiga nittiotals soundet med märklig sång och en juckande afrokille på scen.
Konserten slutar, vi dricker gatuförsäljarnas billig estrella öl, "sexy beer" som den vanligen marknadsförs som här. Vi blir fulla, hänger runt på gatorna, hela tiden omgiven av hans vänner. När vi lämnas ensamma för en kort stund ursäktar han sig för att han inte hört av sig tidigare, säger att han vill ta det lugnt, inte ligga igen, han vill ses som vänner och sen se vad som...och så är hans vänner där igen och festen fortsätter. Jag försöker bibehålla mitt muntra humör men blir lite mindre entusiastisk. Eftersom jag är den enda som inte pratar språket lämnas jag stundtals ensam med gatans och barernas alla flirtande män. Det stör H något det märks men det känns som en klen tröst för tillfället.

Klockan är fem på morgonen när vi står utanför metron och ska säga hej då, bara vi två kvar. Han är så oerhört snygg med sina lysande ögon och sina smilgropar.
En bil full av högljudda killar kör förbi, de lutar sig ut genom fönstren och skriker åt oss.
"Vet du vad de sa?" frågar H.
"Nej?"
"Ligg med henne ikväll, ligg med henne för fan!"

Jag höjer lite menade på ögonbrynen och säger att jag måste gå hem och vi kramar hej då och när jag går står han kvar där i trappan och ser efter mig och ler.
Det jävla leendet.

Bruce

2011-09-23T00:46:00.006+02:00

Idag fyller världens snyggaste underbett år.

Dreams

2011-09-21T22:59:00.072+02:00

Regnet öser ner här, som omväxling till denna 30-gradiga värme som varat sen jag kom hit. Det är som att befinna sig i en helt annan stad än igår - mörkt, grått, tomt, som om alla försvunnit, alla turister åkt hem. Jag tar en promenad och det luktar höst men inte lika mycket som hemma, inte lika härlig doft.

Jag sover dåligt, somnar sällan före fyra. Jag undrar varför, är inte rädd hela tiden längre. I bakhuvudet förstås, där är jag skiträdd - men inte vardagen, den upptas av en massa annat. En natt sen jag kom hit har jag drömt, en dröm med mamma och hennes bestämda röst. Den som i höstas och vintras ringde efter varje läkarbesök, varje etapp och lät så hård, nästan arg med sina negativa besked; "Det är bara att gilla läget nu." Jag hatar den rösten. Jag vaknade och grät och somnade om. Nästa morgon hade jag ett mail i inkorgen - mamma undrade hur jag mådde, hon skrev att hon hade drömt om mig inatt, att jag var liten och kom springande med armarna emot henne. Då grät jag en skvätt till för det var så fint.
Borde kanske åka hem, ta tag i mina sömnproblem, ta tag i mitt liv. Men jag vill inte, är inte redo än, vill inte släppa hem mig själv förens jag vet att jag inte kommer falla tillbaka i samma mönster.

Fan

2011-09-12T17:38:00.026+02:00

Det är en och en halv vecka sedan H hörde av sig. Visst skulle jag kunna höra av mig och föreslå att ses men jag bär på den smärtsamma vetskapen att killar - om de är intresserade - hör av sig. Finns inga bortförklaringar att tillgå här tyvärr.
Jag har gjort allt. Det inkluderar:

Att höra av sig.
Att inte höra av sig.

Inget har fått honom att självmant höra av sig.
Fan.

Den spanska standarden

2011-09-08T00:46:00.007+02:00

Jag kommer hem efter en dag i skolan, svettig, hungrig, trött. Har använt månadens sista pengar till en storhandling av mat och släpat grejerna hem i trettiogradig värme. Öppnar kylskåpet - varmt och beckmörkt. Samma med frysen. Sätter på spisen - fungerar ej. Jag plockar fram den långa förläningssladden och drar den över hela köket (procedur för att använda micron), slår på micron - fungerar ej. Jag kommer på att jag har tvätt i tvättmaskinen, min första tvätt på tre veckor, äntligen rena kläder. Öppnar tvättmaskinen - vattnet forsar ut innan jag slutligen har sinnesnärvaro nog att stänga luckan igen. Sjö på golvet. En trosa som sköljts med ut på golvet vittnar om att allt som varit vitt, minsta lilla spets och detalj, numera bär färgen blå. Jag går ut i köket och sätter mig. Tänker att hade fläkten fungerat så hade det varit ett passande tillfälle att sätta på den nu (men den gick sönder i förra veckan).

H

2011-08-29T00:43:00.024+02:00

Mörklocken heter H. Det jag avgudar hos honom - förutom hans rent utsagt överjävligt fina leende som var anledningen till att jag raggade upp honom inte en, utan TVÅ gånger - är att man inte kan placera honom i ett fack. Jag älskar sådana män. Han är en märklig blandning - han har utseende som en latino-player (well, kanske han är) men har ljus, mesig röst och dricker knappt alkohol, han spelar fotboll och gitarr och har samtidigt studerat litteratur i fem år och gett ut en novellsamling samt gör storkok varje vecka och fryser in i matlådor från Ikea. Finns det något sexigare?

Igår tog han med mig till Park Guell, en stor park konstruerad av arkitekten Gaudi. I ett av husen finns en gammal karta över stan uppspänd på väggen, dit stegade han fram och pekade på en av smågatorna och sa; det var här vi sågs, det var här du frågade mig om en cigarett... Och jag blir lite generad och skrattar och han säger; jag är glad att du gjorde det. Så ler han sitt - ja det där - leendet.

Blottaren

2011-08-24T23:20:00.082+02:00

Jag har blivit utsatt för en blottare här. Utsatt på omvänt sätt kanske jag ska säga. Jag märker honom redan på långt håll, han står halvt gömd bakom en liten palm och ser tämligen tragisk och harmlös ut. Två uppklädda tjejer passerar någon meter ifrån honom och man kan se i hans ansikte hur otroligt gärna han vill att de ska titta dit - det är som om hela kvällens tillfredsställelse hänger på detta ögonblick. Men de går förbi utan att ens märka honom och hans kuk. Besvikelsen är total.
Sen kommer jag och som den goda medmänniska jag är så byter jag inte trottoar utan fortsätter emot honom. Då händer det - han drar upp byxorna och vänder ryggen till. Jaja.

Aah!

2011-08-23T02:24:00.073+02:00

Två och en halv vecka tog det för mig att förlora mig fullständigt i en mörklocking här. Jag visste förstås att det skulle hända men inte så fort. Vi är på fiesta de Gracia, massor människor på gatorna, utsmyckning, fullt av mörkhåriga hetingar. Mina vänner ska till någon snobbklubb i närheten men jag förstår att jag inte kan låta detta tillfälle passera - jag tappar bort mig själv med flit för att slippa följa med. Strosar runt på gatorna. Kommer till en gränd där ett band spelar, går fram mot scenen och där står han. Jag har sett honom förut ikväll och tänkt att; honom vill jag ha. I brist på bättre idéer går jag fram och frågar om en cigg. Jag får en cigg. Jag står kvar eftersom det inte alls var ciggen jag var ute efter och det borde han förstå. Vi säger några ord till varandra, en annan tjej står vid hans sida och försöker fånga hans uppmärksamhet. Hans telefon ringer och han försvinner iväg.
Istället för att låta mig nedslås av denna motgång som jag vanligtvis skulle gjort så uppsöker jag närmaste bartoalett och samlar mig, skriver ner mitt nummer på ett kvitto och går tillbaka. Då står han där igen med tjejen bredvid sig. Jag iakttar dem en stund, konstaterar att hon ser väldigt tråkig ut vilket gör att jag ännu en gång vågar gå fram och helt ogenerat ställa mig på andra sidan. Sen är han min för den kvällen. Vi dricker öl, pratar, hånglar och kollar på stjärnorna innan jag traskar hemåt vid sju. Ett ord: aah!

Min gata

2011-08-18T00:12:00.068+02:00

Som en liten kollektiviserad gryta. Det doftar cannabisångor blandat med matos och piss. Här lyssnar man på den musik som ens grannar behagar lyssna på, man vet när de älskar, när de bråkar, man vet när de får besök då ringklockorna tjuter mellan väggarna, man vet vilket tv-program de tittar på och vilken färg de har på underkläderna.

Nystart

2011-08-17T19:39:00.188+02:00

Bloggen, det var länge sen. Ett år. Vilket skitår det har varit, en alldeles ny sorts skit som jag inte upplevt innan. Och sömnen slutade fungera, jag som alltid älskat att sova, plötsligt hade jag glömt bort hur man gjorde. Efter ett halvår av sömnlösa nätter har jag nu flyttat till en stad som aldrig sover. Så jag sover fortfarande inte tillräckligt, men det får det vara värt här.

Sommarlov

2010-08-17T21:27:00.005+02:00

Sista året på gymnasiet. Jag hade valt till en bildkurs på fredagseftermiddagarna, inte för att jag tyckte om att teckna utan mest för att slippa göra något annat. Jag stod nästan bara i fönstret där i salen på vindsvåningen och tittade ut över stan.
Det enda jag lyckades producerade under hela terminen var en sommarlovskalender som gjorde så gott intryck på lärarinnan att det gav mig ett mvg i kursen.
På ett gigantiskt vitt papper hade jag tryckt bruna sträck som korsade varandra och bildade ett kvadratiskt mönster, en ruta för varje dag på sommarlovet. Med röd penna hade jag sedan skrivit datumet mycket smått i varje ruta. Lärarinnan som i de festa fall var extremt självupptagen och bara yrade omkring i lokalen och pysslade med sina egna projekt, hon kom förbi mitt bord en dag och fick syn på pappret, putade med sina röda konstnärsläppar och; "men det är ju utsökt..." och så svepte hon med handen över pappret "tänk såhär långt är ett sommarlov...man hinner resa ut till landet, man hinner komma till nya insikter, man hinner gå sönder sina skor och köpa nya, man hinner bli kär, man hinner..." och så hon vandrade iväg, viftande med händerna.
Och det är ungefär vad jag har hunnit med i sommar.

Hybris

2010-06-21T21:53:00.031+02:00

Vi satt i kuddrummet på fritids och försökte komma på vem som skulle bli ihop med vem. Viktor och Johan lämnade rummet för gemensam överläggning. Jag och syster satt kvar men kunde inte riktigt bestämma oss för vem av dem vi ville ha.
Så kom killarna tillbaka igen. Viktor vände sig mot mig;
"Jag vill bli ihop med dig." sa han medan Johan deklarerade samma sak till syster.
"Ni då, vem vill ni bli ihop med?"

Syster och jag satt tysta. Jag hade tidigare ytterst begränsad erfarenhet av att vara tillsammans med killar och brydde mig därför inte så mycket om eventuella spelregler. Ett tillfälligt övermod slog in och jag svarade;
"Båda."
Johan och Viktor tittade på varandra.
"Hur menar du?"
"Att jag blir ihop med båda er och att C (syster) också blir ihop med båda. Så får man...bägge."
Killarna begrundade förslaget en kort stund.
"Okej."

Nästa dag var jag plötsligt lite cool. Stod där vid busshållplatsen i väntan på skolbussen, iklädd tights med benvärmare och viskade med de andra tjejerna. Alla ville prata med mig och syster, få reda på vem som hade frågat chans, hur förfrågningen hade gått till och så vidare. Den speciella parkonstellationen drog förstås också till sig extra intresse. Jag njöt av uppmärksamheten.
I ett dygn höll det - sen kom Viktor fram till mig efter gymnastiklektionen och lämnade ett kort men tydligt besked;
"Johan och jag gör slut."

Därefter återgick allt till det normala. Jag kunde fortsätta mitt stilla, tillbakadragna liv i umgängets ytterområden. Och det skulle komma att dröja många år innan någon kille frågade chans på mig igen.

Dreams

2010-06-19T18:23:00.000+02:00

♥ Brighton

2010-06-17T12:53:00.032+02:00

Piren med nöjesfält längst ut och spelhall på mitten. Stranden och havet. Den sexiga dialekten. Ful-snyggheten. Brittisk white trash. Den underliga blandningen av människor; konstnärer, kostymkillar, bögar och flator och givetvis - fotbollsälskande gentlemen. Barerna och klubbarna som aldrig stängde. Att gå hem längsmed stranden medan solen gick upp. Måsarna som skrek outtröttligt. Höststormarna som drog in sen och gjorde det omöjligt att gå rakt vissa dagar.

Minns sista taxiresan till tågstationen, längs med strandpromenaden. Kall och klar vinterkväll. Taxichauffören ställde frågor. Jag svarade. "Du borde komma tillbaka." sa han. "Var man än befinner sig i världen så är det här man vill vara."
"Har du rest runt mycket?" frågade jag. "Nej nej, har aldrig varit utanför landet. Men jag vet att det är så. Jag menar, vänd dig om."
Jag vände mig om och så försvann solen ner under havet och det var så jävla fint.

Söndagsragg

2010-06-14T16:04:00.016+02:00

Igår eftermiddag. Behagligt väder och sol, lite duggregn till och från men det gör mig ingenting. Jag struntar i bussen och tar en promenaden hem istället.
Märker att folk glor sådär som dom gör när man kommer med dagen-efter-looken. Med gårdagens smink och rufsigt hår. Med för höga klackar, för korta shorts för att smälta in som en vanlig söndagsflanör.

En bmw full med unga män drar förbi, dom tutar och vinkar. Följt av ännu en tutande bil. Så kör en man upp bredvid mig och frågar efter en vägbeskrivning på ett ytterst flörtigt sätt. Jag är trevlig och han tackar och kör iväg. Så tar jag upp en cigg och då stannar nästa bil till vid min sida. En välvårdad kille i trettioårsåldern;
"Ursäkta, har du tändare?" frågar han.
Jag rotar i min väska, hittar ingen. Noterar att han gömmer sin egen uppenbart existerande tändare. Låtsas att jag inte ser för att bespara honom genansen.
"Jag har tydligen ingen." säger jag.
"Inte jag heller." säger han.
"Det verkar som att vi båda blir utan cigg då." säger jag och ler. Börjar gå, han åker efter med bilen.

"Men finns det någonstans man kan köpa tändare här??"
"Eh...du kan ju testa på ICA som du just åkte förbi vid torget."
"Men du då, ska du gå i regnet?"
"Jag bor precis här nere så det är lugnt."
"Men du kommer ju bli blöt. Hoppa in här och sätt dig, jag kör dig hem."
Jag skrattar och skakar på huvudet.
"Kom igen?"
"Haha. Nej jag tror jag går, men tack i alla fall."
"Vad heter du?"
Jag säger mitt namn och han;
"Det var väldigt trevligt att träffa dig."

Så kör han iväg och jag går förbi den lokala puben och de äldre herrarna på uteserveringen busvisslar och jag tänker; herregud. Söndagseftermiddagar! Jag tror jag gillar dem.

Spanish Dancer

2010-06-10T11:31:00.009+02:00

But all those illusions strip and fall
And he is just a man after all...
En gubbrocklåt av den lite lugnare sorten.

O igen

2010-06-08T19:02:00.002+02:00

O berättade en liten historia för mig förra veckan. Om när han var i Sovjetunionen, nuvarande Polen, på affärsresa för många år sen. Han och hans kollegor hade bilat ner. Det var mycket festande under den där vistelsen och en natt när O var påväg hem till hotellet blev han rånad och misshandlad. Dom tog allt, pengar, klocka, nycklar, ring, skor, kavaj. Bara byxorna fick han ha kvar.
O tog sig till en polisstation för att få hjälp men poliserna tyckte att det var hans eget fel och låste in honom i en liten cell. Där fick han sitta i något dygn innan arbetskollegorna tillslut lyckades få ut honom.

Efter några dagar var det dags att återvända hem till Sverige. Skråmorna från misshandeln syntes inte så mycket längre och O bestämde sig för att inte berätta något för sin fru för att inte göra henne orolig. Så på vägen hem till Stockholm stannade de till i Skåne och O gick till en skräddare och lät sy upp en ny kostym, en dag fick skräddaren på sig med den där. Och han gick till en guldsmed och beställde en ny vigselring, precis som den gamla, med gravyr inuti och allt. Och skor köpte han och klocka, exakt likadant som innan.

Sen kom de hem till Stockholm och det första O's fru sa var att hans ring såg annorlunda ut, att den blänkte på ett nytt sätt.

"Så det var ju bara att bekänna färg och erkänna alltsammans." säger O och ler.
Hon tog det på ringens glans. Vilken kvinna!

Veckans

2010-06-05T17:33:00.004+02:00

Här är veckans gubbrocklåt.

Gubbrock

2010-06-01T18:26:00.036+02:00

Jag har en liten förkärlek för gubbrock. Då tänker jag främst på min egen definition av gubbrock, den som inhyser allt från mastodontiga rocklåtar till lugnt gitarrplockande.

Gubbrock behöver ju inte vara en Bruce Springsteen som härjar runt som en brunstig tjur på scenen och stampar i marken med sina övermuskulösa lår. Det finns så mycket mer av Bruce än alla best of hits. Jag ska utforska dem, plus en massa annan bra gubbrock här i bloggen. En låt i veckan eller något sådant.

Lördagskväll -94

2010-05-29T15:29:00.030+02:00

Det måste varit mitt första disco, jag var väl runt 9 år. Vi gick upp till grannskapshuset som det hette, något slags föreningshus som också inhyste ett fritids dagtid.

Vid ingången låg jackor och skor slängda i en väldig röra. Det spelades Absolute Dance Hits blandat med Ronny & Ragge på högsta volym. Jag gick in och strosade runt för att se mig omkring.
Så satte dom på sådant där konstigt ljus, så att alla rörelser blev liksom hackiga. Och Irene, hon den tjocka tjejen, hon dundrade omkring på dansgolvet och jag var så rädd att hon skulle springa in i mig, krossa mig som om jag vore en liten mygga.

Jag hade betalat runt 20kr i inträde. Då ingick en läsk och korv med bröd. Eftersom jag inte vågade dansa och inte hade någon att stå och prata med så fanns det inte så jättemycket att göra. Istället gick jag ganska snabbt bort och växlade in den lilla biljetten och hämtade ut min förtäring.
Så gick jag runt där med korven i ena handen och läsken i den andra och försökte liksom dra mig längs med väggarna. Men rätt som det var så befann jag mig ändå på något olyckligt sätt mitt ute på golvet och så kom då Irene, eller kanske var det någon annan - pang. Korven flög och jag fick halva läsken över mig.

Sen ville jag gå hem. Fick hjälp att ringa till mamma som kom upp och mötte mig.

Jag brukar tänka på det här ibland när lördagskvällarna känns smått misslyckade. När man står i ett hörn, ensam och oraggad. Korv med bröd och hela den grejen, tänker jag - vi kommer aldrig behöva uppleva det igen.

Uppdatering från byn

2010-05-25T23:21:00.028+02:00

Jag träffar min pappa och han redogör för vad som hänt hemma på den östgötska landsbygden sen vi sågs sist.

"Det senaste som hände hemma nu var ju att ett dött vildsvin flöt iland nere vid stranden."
"Jasså.."
"Vi satt ute på verandan och trodde att det var en älg först när den kom flytande. Jag fick ta fram kikaren för o se vad det var."
"Vad hände då?"
"Jo Roger (granne) ringde ju till Corren (lokaltidningen) som genast åkte ut och fotograferade honom bredvid den där."
"Okej.."
"Och Gunilla (granne) ringde polisen och Kjell (granne) ringde miljöförvaltningen och Reine (granne) ringde Greven..
Så det blev ju stort hallå om det där."
"Ja, jag förstår det."
"Artikel ligger nog kvar på nätet fortfarande, om du vill se."

Jag kan inte göra annat än att längta hem till landet ibland. Där det lilla blir stort och det stora, det onödiga som man ofta slösar sina tankar på, det blir smått.

Om O

2010-05-23T02:10:00.050+02:00

O är 85 år gammal och jag träffar honom när jag jobbar på mitt extrajobb. När jag kommer dit om kvällarna ligger han likt en stor strandad val på sängen, alltid i någon konstig ställning som ser ytterst obekväm ut. Ofta invirad i sladdar med diverse teknikprylar och manualer spridda omkring sig efter att ha gjort ett försök att laga eller montera ihop något.
Jag stannar i dörröppningen och jag måste le åt det. Frågar hur det går.
Han suckar.
"Det går åt helvete rakt."

O vet nästan aldrig om klockan är sju på morgonen eller sju på kvällen när jag kommer. Men han vet allt om världen, allt om det som varit och till och med om framtiden. Han har ett armbandsur som kan tala, han har visat mig det många gånger. Varje halvtimme deklarerar den vad klockan är och om det är morgon eller kväll. O är så oerhört stolt över den där klockan.
Vi brukar sitta vid hans köksbord och prata ett tag, oftast om saker som händer runt om i världen men på senaste har han börjat berätta om sitt liv.

Just den här kvällen när jag kommer så sitter han redan vid köksbordet. Han vet till och med att det är kväll. Och jag tänker att det kommer bli en bra pratdag. Vi snackar lite strunt och så säger han;

"Ska jag berätta något ruskigt för dig?"
"Ja."
"Nej..jag ska inte hålla på o prata om en massa otäckheter..."
"Jo...berätta....."
Han sitter tyst och ler lite.
"Snälla?"
"Jaja..." säger han med en illa dold förtjusning.

Och så berättar han om ruskigheterna. Han har suttit på ett rättegång och fått lyssna på berättelsen om hur hans dotter ströps till döds med sin egen halsduk. Han har själv "varit med om bragt en människa om livet" genom att köra över honom. Killen sprang rakt ut i vägen, det fanns inte en chans. O berättar om hur han kom körande från Norrland den där vårdagen, då när det fortfarande var vänstertrafik. I en ny, fin Merca. Och så berättar han om det som hände sen, väldigt ingående. O har en sån känsla för detaljer som jag avgudar.

Och klockan på armen den pratar högt. En halvtimme går, ytterligare en och så en till sen.

"Det är så skönt med någon som lyssnar för en gångs skull." säger O "Ofta sitter dom där i stolen där du sitter. Och pratar. Och pratar och pratar. Dom vill höra sina egna röster vet du, dom älskar det. Du har väl träffat dem? Dom slutar aldrig."

Sen är det dags för mig att gå.
"Det finns mer....exempelvis mina vistelser i utlandsfängelser."
"Vi får ta det nästa gång O, jag måste vidare."
"Ja ja.."
"Vi ses på söndag"

Prickigkorvansikte

2010-05-16T16:55:00.002+02:00

En gång kallade en tjej mig för prickigkorvansikte.
Jag var runt elva år, minns det mycket tydligt.
Jag gick ut och tjöt på toaletten efteråt.

Men när man tänker på det såhär i efterhand är det faktiskt ganska genialt. Att vid den låga åldern komma på ett så enkelt och slagkraftigt skällsord, så väl förankrat i verkligheten. Mitt ansikte ser ju mycket riktigt ut som prickigkorv - rödlätta kinder, lite spräckliga och så fräknar.

Jag sa inget tillbaka och det var väl lika bra, hade aldrig kommit på något lika fyndigt.

Low Rising

2010-05-14T22:24:00.004+02:00

Halvtöntig video.
Helbra låt.

Yngel

2010-05-11T20:47:00.011+02:00

Jag jobbar extra på dagis ibland. Det var ett tag sen nu så när jag kom dit igår hade jag nästan glömt bort hur man hanterar de små liven. Jag slår mig ner vid morgonsamlingen, hoppas innerligt på en mjukstart av dagen, att jag ska kunna halvslumra mig igenom den där evighetslånga sången om vem som är här och inte.

Så blir det förstås inte. Bråk utbryter mellan några av småbarnen och rätt som det är släpper en av fröknarna ner en förtvivlat gråtande liten kille i mitt knä.
Vad ska jag göra med honom? tänker jag stilla.
Han visar mig det osynliga såret på sitt lilla pekfingret och sen tar han återigen i ända från tårna och gråter ut ordentligt.
Egentligen borde jag hata honom för det, sitta där och tänka att "du vet inte vad som väntar dig din jävel..." Men det gör jag inte. Jag tycker mest att det är mysigt.
På ett fullkomligt opedofilistiskt plan är det ju underbart att ha en liten tanig barnkropp i knäet. Man blir alldeles varm. Och jag blåser och tröstar och försöker med allt. Tillslut lutar han huvudet mot min axel och somnar. Och så kan även jag slumra till och i bakgrunden kämpar de andra vidare med sången.

Crazy Love

2010-05-10T23:27:00.010+02:00

Jag såg en bisarr och helt underbar dokumentär förra veckan. Crazy Love. Den handlade om det något udda paret Burt och Linda Pugachap. De träffades i början av 60-talet och Burt, som då var gift och hade barn, blev genast störtförälskad i den unga, snygga Linda. Han friade och hon sa ja först men ångrade sig när hon fick reda på att han redan var gift. Istället träffade hon en ny man. Burt kunde inte acceptera det och lejde till slut tre män som kastade syra i hennes ansikte. Hon blev halvt blind och förlorade sitt hår, han hamnade i fängelse.

Linda levde vidare sitt liv, alltid med mörktonade glasögon på sig för att dölja sina vanställda ögon. I övrigt var hon vacker som innan och hade fortfarande många män som svärmade omkring henne. När en av dem friade tog hon mod till sig en dag och satte på sig sina ofärgade glasögon när de skulle träffas. Han försvann så fort han fick se hennes ögon.

Så kom Burt ut ur fängelset efter fjorton år och då händer det obegripliga - de gifter sig. Idag har de varit gifta i trettio år. Linda är nu helt blind och styr och ställer med Burt som fungerar lite som hennes ögon. Om äktenskapet säger hon att "Det var bästa sättet att hämnas."

Så motsägelsefull och förvirrande. Tragisk och fascinerande. Man kan inte ens låta bli att tycka om Burt som är så uppenbart sinnessjuk.

Mads och dojjerna

2010-05-08T18:22:00.256+02:00

Jag sitter på tunnelbanan, påväg ut i vårkvällen. Han går på tåget en station efter mig, slår sig ner mittemot och bryter snart tystnaden.

"Det ser ut som att du har ruffs...som att du har knull..äh..vad fan heter det?! Alltså som att du precis har legat med nån...som att du har...alltså ditt hår...?"
Han skakar på huvudet, tänker. När han till sist finner ordet han söker så halvskriker han exalterat ut över hela tunnelbanevagnen;

"Fan det ser ut som om du har knullruffs!??"
"Jaha...eh.....nej..." säger jag, lätt generad. Försöker platta ner mitt sprayade hår.

Han fortsätter, en aning tystare, yrar om olika saker. Jag iakttar honom undertiden, tycker mig känna igen honom. Inser sen att han är fruktansvärt lik Mads Mikelsen. Samma kalla ögon, smala näsa, höga kindben, strama mun...han är yngre, knappt trettio och har knappast förvaltat sitt fördelaktiga utseende särskilt väl - ögonen rödsprängda, huden sliten, håret fettigt.

Han snackar om att han ska ut men oroar sig för sina kläder, tror att det blir svårt att komma in någonstans. Jag kollar på hans smutsiga träningsoverall, på hans trasiga gymnastikskor, maxi stormarknad-stilen.

"Jo..."

"Men om jag vänder ut och in på skorna?? Va? Jag drar dojjerna ut o in helt enkelt! Vad tror du om det?"
Jag ler.

"Det kan funka."

Och färden fortsätter. Mads snackar på om sitt liv som verkar hårt. Han har bråkat med en vän om några pengar som dom "fixat" någonstans. Och han har ingenstans att bo nu heller. Men det löser sig alltid, säger han.

"Det är mitt....eh....ordspråk alltså. Allting går faktiskt....Du vet, jag skulle kunna bli miljonär med dom här händerna."
Han håller upp sina smutsiga handflator någon centimeter från mitt ansikte.

"Fattar du??"

"Eh ja..jag tror det...."

"Man har det man har...och såå...får man ta det....och göra det bästa som går....."

"Lite som att dra dojjerna ut och in eller?" frågar jag.

Han nickar ivrigt.

"Exakt, exakt så.......hela jävla tiden..."

Mads vill slå följe med mig resten av kvällen, jag tackar vänligt nej till erbjudandet. Han suckar och säger att han tycker att jag är fin ikväll. Trots knullruffset.
Sen är det dags för mig att gå av.

Så går jag på söders gator, på väg till någon bar. Och jag tänker lite på Mads. Att jag skulle vilja ha hans dojjer.