Den spanska standarden

Jag kommer hem efter en dag i skolan, svettig, hungrig, trött. Har använt månadens sista pengar till en storhandling av mat och släpat grejerna hem i trettiogradig värme. Öppnar kylskåpet - varmt och beckmörkt. Samma med frysen. Sätter på spisen - fungerar ej. Jag plockar fram den långa förläningssladden och drar den över hela köket (procedur för att använda micron), slår på micron - fungerar ej. Jag kommer på att jag har tvätt i tvättmaskinen, min första tvätt på tre veckor, äntligen rena kläder. Öppnar tvättmaskinen - vattnet forsar ut innan jag slutligen har sinnesnärvaro nog att stänga luckan igen. Sjö på golvet. En trosa som sköljts med ut på golvet vittnar om att allt som varit vitt, minsta lilla spets och detalj, numera bär färgen blå. Jag går ut i köket och sätter mig. Tänker att hade fläkten fungerat så hade det varit ett passande tillfälle att sätta på den nu (men den gick sönder i förra veckan).

H

Mörklocken jag träffat heter H. Det jag avgudar hos honom - förutom hans rent utsagt överjävligt fina leende som var anledningen till att jag raggade upp honom inte en, utan TVÅ gånger - är att man inte kan placera honom i ett fack. Jag älskar sådana män. Han är en märklig blandning - han har utseende som en latino-player (well, kanske han är) men har ljus, mesig röst och dricker knappt alkohol, han spelar fotboll och gitarr och har samtidigt studerat litteratur i fem år och gett ut en novellsamling samt gör storkok varje vecka och fryser in i matlådor från Ikea. Finns det något sexigare?

Igår tog han med mig till Park Guell, en stor park konstruerad av arkitekten Gaudi. I ett av husen finns en gammal karta över stan uppspänd på väggen, dit stegade han fram och pekade på en av smågatorna och sa; det var här vi sågs, det var här du frågade mig om en cigarett... Och jag blir lite generad och skrattar och han säger; jag är glad att du gjorde det. Så ler han sitt - ja det där - leendet.

Blottaren

Jag har blivit utsatt för en blottare här. Utsatt på omvänt sätt kanske jag ska säga. Jag märker honom redan på långt håll, han står halvt gömd bakom en liten palm och ser tämligen tragisk och harmlös ut. Två uppklädda tjejer passerar någon meter ifrån honom och man kan se i hans ansikte hur otroligt gärna han vill att de ska titta dit - det är som om hela kvällens tillfredsställelse hänger på detta ögonblick. Men de går förbi utan att ens märka honom och hans kuk. Besvikelsen är total.
Sen kommer jag och som den goda medmänniska jag är så byter jag inte trottoar utan fortsätter emot honom. Då händer det - han drar upp byxorna och vänder ryggen till. Jaja.

Min gata

Som en liten kollektiviserad gryta. Det doftar cannabisångor blandat med matos och piss. Här lyssnar man på den musik som ens grannar behagar lyssna på, man vet när de älskar, när de bråkar, man vet när de får besök då ringklockorna tjuter mellan väggarna, man vet vilket tv-program de tittar på och vilken färg de har på underkläderna.