onsdag 31 december 2014

Antastad av en vacker argentinska

Jag var ute med konsertkillen för någon dag sedan. Han var min första vän här och tog med mig på konsert när jag precis hade kommit till stan. Vi har inte setts så frekvent sen dess men tre konserter har det blivit (han är musiknörd och föreslår alltid att vi ska gå på just konserter). Första gången vi sågs blev jag lite imponerad när han hämtade upp mig med bil. Har liksom aldrig blivit upphämtad med bil för att åka till en klubb. Älskar dessutom att åka bil genom en stad på natten, lyssna på musik och kolla på allt folk. Första natten åkte vi till Bellavista som är ett ganska nedgånget bohemområde nära centrum med färgglada små hus och mycket graffiti. Här är det fullt med barer och klubbar, om man vill vara ute till fyra en måndag så är det definitivt hit man ska gå. Huvudgatan "Pio Nono" är relativt säker eftersom den nästan alltid kryllar av folk. Annat är det längre norr ut, dit vi åkte med konsertkillens stora jeep, här är det farligt att gå runt på gatorna på natten. Jag blev nästan lite exalterad när vi åkte där, det kändes så långt ifrån Sverige, farligt men ändå tryggt i bilen med låsta dörrar. Alla nedgångna hus, alla färgglada fasader som är helt gråa i natten, allt skräp på gatorna, alla gatuhundar som sover i kartonger. Det kändes som att åka runt i ett tv-spel, i någon sorts kuliss.

Nu skulle jag alltså ut med konsertkillen ännu en gång. Han hämtade upp mig med sin jeep klockan tolv (normal tid för honom att gå ut). Vi åkte till Bellavista ännu en gång, parkerade bilen, han gav pengar till en självutnämnd "bilvaktare" på gatan som ska se till så att ingen bryter sig in i bilen. Vi drack Piscola, väldigt vanlig drink här bestående av Pisco (en spritsort) och Cola. En annan känd variant är Pisco Sour som är en sötare drink med Pisco, limesaft, äggvita och sockerlag. Jag föredrar den sistnämnda. Iallafall, vi kollade på konserten och dansade sedan när en snygg mörkhårig tjej kom fram till mig, tog mig om midjan och frågade var jag kom ifrån. Till en början var det ganska trevligt, jag har typ aldrig blivit raggad på av en tjej så jag tänkte att det skulle vara ganska harmlöst. Hon kom från Argentina och gav mig diverse restips men sen blev hon alltmer närgången. "Jag vill kyssa dig" sa hon och gjorde några små försök. "Den där killen är för ful för dig", hon pekade på stackars konsertkillen. Jag försökte avvika från platsen men hon höll min arm i ett hårt tag "Du ska åka med mig hem ikväll!". Till sist lyckades jag komma loss och säga att jag skulle på toaletten och därefter började en katt och råtta-lek över hela stället där jag och konsertkillen försökte ta oss till olika utrymmen där hon inte skulle kunna hitta oss. Det slutade ändå alltid med att hon hoppade fram som gubben i lådan och började ta på mig, och vi fick försöka ta oss därifrån. Det är svårt att avhyssa en tjej, en kille hade man kunnat slå till, men inte en tjej som säger fina saker. Hur fan blir man av med henne? När vi slutligen trodde att hon lämnat stället hoppade hon fram igen och denna gång kastade hon sig över mig i en ren och skär pussattack. Jag satt med mina armar täckta över ansiktet för att skydda mig och konsertkillen ryckte in, först lite lamt, sedan lite mer. Hon slutade "Är du säker på att du ska stanna med honom?" frågade hon frustrerat och argt. Jag fick en skrattattack men fick fram ett "JA!". I någon minut stod hon kvar och såg ledsen ut innan hon slutligen gick därifrån surt.  
Jesus. Vågar jag ens åka till Argentina efter detta?


lördag 27 december 2014

Save me from Britney

Efter min första vecka downtown flyttade jag lite längre ifrån stadskärnan till en chilensk kille som bor ensam i sexrumslägenhet. Han vägrar precis som mina förra flatmates att prata spanska med mig, antagligen av samma anledning - de orkar inte agera spanskalärare och dessutom vill prata om mer djupa saker än vad jag klarar på spanska, typ deras relationsproblem (vilket jag i och för sig gärna pratar om så fair enough).

Han jobbar inte, han går knappt utanför dörren om han inte ska till mataffären nere på hörnet. Hans hem är hans lilla borg som han försöker fylla med underhållning på olika sätt. Ofta kollar han på serier, när han inte gör det så lyssnar han på musik. Alltid i vardagsrummet, alltid med högtalare på högsta volym. Tystnad finns inte, för då "måste man tänka". Han verkar ha flatemates mer som en underhållning än för att det ger pengar - dock så är jag nog lite av en besvikelse här eftersom jag inte hänger så mycket med honom som han skulle vilja.

Musiken ja....låt oss säga att om jag känt till verkligheten så hade jag kanske inte flyttat hit. Första dagen jag kom till lägenheten och skulle flytta in med min gigantiska ryggsäck så spelade han Britney Spears på högsta volym. Do you like Britney? frågade han. Eehh.... stammade jag. Because you will listen A LOT of that music here.

.... RIDÅ.






fredag 26 december 2014

I min bubbla

En bra grej med att jag försöker skriva här (jag ska bli bättre på det) är att det blir en push till att faktiskt göra saker, så att man har något att skriva om sen. För det är lätt att försöka stänga in sig i en sorts icke-spansktalade liten bubbla där man blir rädd för allting utanför och inte vågar utsätta sig för situationer som kan bli utmanande.

Efter snart tre veckor i stan kan jag exempelvis konstatera att i princip ingen pratar engelska i affärer, banken, i taxin, på restaurang, flygplatsen etc. Bara något så enkelt som att köpa lite mat innebär ofta att man känner sig dum när man inte förstår vad expediten frågar efter (som första gången jag skulle betala med kort och skulle förstå att jag behövde skriva mitt passnummer på kvittot varje gång).
Att ens ta sig ut ur byggnaden var till och med ett problem i början. Där jag bor stängs porten med extra grindar på kvällar och helger, grindar som måste öppnas på ett speciellt sätt. Jag förstod såklart inte instruktionerna på spanska från portvaktaren om hur jag skulle komma ut och ett förlåt, jag pratar inte så mycket spanska hade samma effekt som vanligt här - en ännu längre utläggning på spanska. Efter några gånger fick jag istället en praktisk genomgång och slapp därefter känna mig som en idiot varje gång jag skulle lämna mitt hem. Emilio heter portvaktaren för övrigt, som extraknäck säljer han oliver vid sin lilla receptionsdisk, jag köper ganska ofta så nu tycker han om mig lite mer.

Förutom ovanstående bör tilläggas: alla glor på en. Här utmärker man sig även som halvblond eftersom det inte finns så många turister, iallafall inte nordiska sådana. Uppmärksamheten är delvis trevlig (kan återkomma till det) men i vissa situationer känns det som att språkbarriären är nog, att man bara skulle vilja smälta in mer i omgivningen.

torsdag 18 december 2014

Hej Sydamerika

Anländer till Sydamerika efter en 18-timmars nattflygning bredvid en gråtande ettåring. Är ganska förvirrad och undrar lite vad jag gett mig in på. Först ett stopp i Buenos Aires för att byta flyg och sedan vidare till Santiago. Under andra flygningen är planet nästan tomt och kaptenen uppmanar alla att ta en fönsterplats - vi flyger över Anderna. Det är vackert på ett magiskt och lite overkligt sätt. Känns som att vi flyger över en annan planet typ.



Efter någon timme är vi framme. Solen skiner i Santiago (som den alltid gör ska det visa sig). Vid passkontrollen undrar den unga killen i hytten vad jag ska göra i Chile. Bara vara här och resa runt, svarar jag. Ensam? Ja! Han tittar konstigt på mig. - Thats REALLY wierd.