Blandade dagar #2

Jag lägger ner bloggen, det är ju typ ändå ingen som läser, tänker jag. Du får ju inte fler läsare för att du lägger ner bloggen, säger min vän J. Sant. Dessutom saknar jag min blogg. Min ventil, min klagomur och min lyckosång...eh typ. Jag startar upp bloggen. Får en ny läsare (hej B) men jag uppdaterar hemskt dåligt, jag vet. Mycket tid som går åt till jobbsökandet hemma och diverse misslyckade Skype-intervjuer. Det är lite ironiskt - jag säljer engagerat in hur oerhört bra det går att intervjua mig på andra sidan jorden, vilket snabbt wifi jag har och hur bra ljud och bild funkar. Sedan, vid själva intervjutillfället, failar allt och någon drar igång en bandsåg utanför fönstret, eller så ringer en random telefon i min nya lägenhet, visste inte ens att det fanns en telefon här, än mindre var den är lokaliserad och hur man stänger av den (varför har jag en telefon i min lägenhet och vem fan ringer på den?), eller så försover jag mig och måste gå upp astidigt på grund av tidsskillnaden och sitter där med svullna ögon och post-pisco röst och bara; Öhhh.. Sen fungerar förstås inte tekniken och jag får inte igång den där Skype applikationen de använder och de ser mig, men jag ser inte dem och jag ser inte heller mig själv - det är det värsta tänkbara intervjuscenariot. Jag sitter och ler ansträngt rakt ut i luften och försöker nicka engagerat in i det där lilla svarta hålet rakt fram på min dator och samtidigt se respektabel och intresserad ut. Jag har svårt att känna allvaret i situationen när jag inte ser vem jag pratar med, jag svarar luddigt på frågorna och jag kan inte heller prata bort det faktum att jag saknar mycket av den erfarenhet de efterfrågar. Och så den där ständiga frågan vad jag gör härborta och även om jag överdriver precis allt nyttigt jag någonsin tagit mig för här så räcker det liksom inte till och frågan hänger fortfarande kvar i luften; Vad sa du att du gjorde sa du? Har du ingen biljett hem?

Jag startar upp mitt nya projekt här - att intervjua folk på eget bevåg och samla in olika historier. Först träffar jag en homosexuell kille som blivit utsatt för en homofobisk attack och därefter fått sitt ansikte ihopmonterat på sjukhuset. Han pratar bara spanska men jag mutar en kompis med att hon ska få en pisco sour om hon följer med och översätter. Intervjun går bra, fast han är timme försenad så vi hinner inte ta något foto. Vi bestämmer att vi ska ses nästa vecka för fotot, jag skriver texten men när jag frågar om foto så svarar han inte längre. Lite depp. Arbetet känns förgäves. Får fortsätta till nästa historia..

På kvällarna försöker jag ge mig iväg på saker som jag verkligen vill gå, som bra konserter och klubbar. Det är svårt här, jag har fortfarande ingen perfekt vapendragare som jag vet gillar samma saker. Jag kan ha tre-fyra vänner eller bekanta som säger att de vill haka på och i slutändan droppar alla av, de bjuder oftast med mig på det som de gör istället men det är tröttsamt. Att bestämma att man ska göra något här betyder rätt sällan att man verkligen ska göra det, jag har lärt mig det nu.

Ofta hamnar jag därför på olika events jag egentligen helst undvikit, som de där kvällarna med språkutbyte där diverse märkliga män flockas för att hooka up med en utlänning. Just den här kvällen firar de St Patrick's day och folk har på sig gröna hattar och de spelar latino dance musik som vanligt och tjejerna får gratis drinkar, som lockbete för att gå dit antar jag, för männen är ju där ändå. Jag står med mitt sällskap på dansgolvet och någon chilensk man som ser ut som Ricky Martin försöker ragga med sin latino-dans och sen byts han av mot någon utbytesstudent som bara pratar och pratar och jag rör mig typ stelt, min kropp kan liksom inte röra sig naturligt till den här musiken och killen bara; You have to dance like this..like sexy to this music. Och jag får nog i det ögonblicket och bara tittar på honom och säger med uttråkad ton; I don´t have to do anything. Och han ser förnärmad ut men han slutar iallafall prata så det är det ju värt. Sen säger en kille att jag är tråkig för att jag inte vill dansa i mitten av deras dansring där på golvet. Okej, fuck off och tack för mig, tänker jag och beger mig mot utgången. Orkar inte säga hej då till alla som man egentligen ska göra här med kindpussar i det oändliga, orkar inte heller försvara min tidiga hemgång. Jag tränger mig ut ur klubben och ut på gatan och en söt min-stil-kille cyklar just förbi och han busvisslar och jag har så mycket överskottsenergi att jag busvisslar jättehögt tillbaka och han håller typ på att falla av cykeln, ingen tjej busvisslar tillbaka här och han stannar cykeln och vänder sig om och vet inte vad han ska göra. Haha. Det är en rolig syn. Det hela avbryts av att mina vänner kommer ut från klubben, de har märkt att jag försökt smita utan att säga hej då och det ska jag inte komma undan med, inte utan min kindpuss typ och cykelkillen försvinner.

Marzo

Jag har försökt låtsas som ingenting ett tag, intalat mig att vi är mitt uppe i högsommaren men faktum är att det är höst. Mars är en höstmånad och från första dagen är det som att naturen är tidsinställd - vädret slår om, temperaturen sjunker, löven faller, jag letar inte ständigt efter skugga längre. Llegó Marzo står det överallt, mars har kommit. Folk kommer tillbaka från semestern, skolorna och universiteten börjar. Det är block och pennor och små ryggsäckar i affärerna. Gatorna är fullsmockade med bilar, bussar och tunnelbanevagnar överfulla. Idag är det Superlunes - supermåndag - idag drar allt i gång igen och det är dagen med mest trafik på stadens gator. Jag kom ju iväg så sent på den här resan, jag fick bara en sommarmånad. Sörjer det lite, älskar sommarn här trots den där tryckande värmen. Men det kommer väl fler somrar.. Kvällarna är kallare nu, det är knappt att min långtröja och skinnjacka, det mesta jag har med mig i klädväg, räcker till.

Säger hej då till Holanda. Kanske på återseende. Jag säger hej då till den colombianske dörrvakten som jobbar natt, den enda av dem som jag pratat med. Han börjar jobba klockan elva på kvällen och jobbar fram till sju på morgonen. Sen går han hem och sover och därefter börjar han ett annat jobb klockan två på eftermiddagen och jobbar fram till nattjobbet börjar klockan elva igen. Så håller det på nu i sommar. En gång när vi ses har han tagit ett tredje pass och ska alltså jobba hela dygnet. Han sparar för att åka hem till Colombia och träffa sina två barn som han inte har sett på en massa år. Han ska åka i juni. Antagligen. Det verkar lite oklart än. Allt hänger på jobb och så.
Han verkar tycka att det är trevligt att prata med mig när jag kommer hem sent på kvällarna. Han öppnar dörren till sin lilla hytt, tar av sig hörlurarna och pratar. Att jag inte fattar allt verkar inte störa honom, eller så tror han att jag fattar eftersom jag säger si, si hela tiden och nickar förstående. Han pratar fort, mumlar ibland helt ohörbart och jag förstår kanske tio procent av våra konversationer men eftersom vi pratat så många gånger nu och han ofta säger samma saker så lägger jag sakta pusslet.
Jag säger hej då till Sverige-gatan och till alla de andra Håkan-gatorna jag brukar gå på. Till min supersäng och mina fyra kuddar som jag brukar ha som ett berg över mig när jag sover. Till min flatmate såklart, och hon säger att jag är välkommen tillbaka. Nos vemos.

Jag sitter..

Jag sitter på Starbucks med datorn. Ofta gör jag det, flera gånger i veckan. Det är få andra caféer som har ett fungerade wifi. Helst sitter jag på den som ligger i Bellavista, området som är fullt av barer och restauranger. Här finns en stor innergård, en patio, där de mest turistiga av alla restaurangerna ligger. Jag känner mig inte fullt så uttittad här som jag kan göra på andra ställen, här är de mer vana vid turister (även om det sällan betyder att de pratar engelska). Ibland äter jag på någon av restaurangerna eller tar ett glas vin eller en pisco sour på en uteservering. Kan spendera större delen av en dag i den här pation.

Jag söker sommarjobb. Läser. Filosoferar. Planerar vad jag ska göra på kvällen. Skickar någon pitch. Det sistnämnda gör jag ofta lätt berusad, det räcker med en drink i hettan för att allt ska bli härligt yrigt. Jag skriver förstås pitcharna nykter men alla tvivel hopar sig och jag vågar inte, vill inte skicka iväg, tänker att jag sällan får några svar ändå. Att inte försöka innebär mindre risk för fail. Inte förens efter den där drinken får jag det gjort. Skicka, skicka, skicka. Orkar jag inte gå hem sen så tar jag en taxi, det kostar nästan ingenting.

Äter peruanskt en dag och servitören börjar prata med mig. Han kommer ut många gånger till mitt bord och försöker prata engelska. Han säger att vi kan ses för språkutbyte och ber om mitt nummer, allt medan hans kollegor står och fnittrar i dörren. Jag ger honom mitt nummer men sen inser jag att han tror att det är en dejt och han slutar typ aldrig skriva. Undviker det hörnet av pation därefter.
En annan dag sitter jag på en Starbucks uptown, det är sent en kväll och en annan peruansk kille kommer in, han verkar självsäker, han är lång, ung, kanske tjugo. Jag gick förbi med mina vänner och jag såg dig genom fönstret och tänkte att jag var tvungen att säga hej. Han berättar att han varit här ett år och när jag frågar vad han gör säger han "just fucking around", jag tror att han vill säga att han bara hänger runt, att han tar dagen som den kommer. Jag undrar hur han försörjer sig. Han verkar så...fri. Hans ansikte är lite ärrat men han bär fina märkeskläder. Han frågar om mitt nummer och han fumlar med orden och säger att han inte brukar vara nervös men han är det just nu och han vet inte varför. Det har gått några veckor nu och jag har lärt mig att säga att jag har en kille. Han nickar och han säger stolt; Jag försökte iallafall och jag ler och tycker att det är fint att han är så ung och har fattat det där redan, han behöver inte ens någon pisco, och jag svarar; ja man ska alltid försöka och sen försvinner han ut till sina vänner och sitt "fucking around"-liv.