Jag sitter..

Jag sitter på Starbucks med datorn. Ofta gör jag det, flera gånger i veckan. Det är få andra caféer som har ett fungerade wifi. Helst sitter jag på den som ligger i Bellavista, området som är fullt av barer och restauranger. Här finns en stor innergård, en patio, där de mest turistiga av alla restaurangerna ligger. Jag känner mig inte fullt så uttittad här som jag kan göra på andra ställen, här är de mer vana vid turister (även om det sällan betyder att de pratar engelska). Ibland äter jag på någon av restaurangerna eller tar ett glas vin eller en pisco sour på en uteservering. Kan spendera större delen av en dag i den här pation.

Jag söker sommarjobb. Läser. Filosoferar. Planerar vad jag ska göra på kvällen. Skickar någon pitch. Det sistnämnda gör jag ofta lätt berusad, det räcker med en drink i hettan för att allt ska bli härligt yrigt. Jag skriver förstås pitcharna nykter men alla tvivel hopar sig och jag vågar inte, vill inte skicka iväg, tänker att jag sällan får några svar ändå. Att inte försöka innebär mindre risk för fail. Inte förens efter den där drinken får jag det gjort. Skicka, skicka, skicka. Orkar jag inte gå hem sen så tar jag en taxi, det kostar nästan ingenting.

Äter peruanskt en dag och servitören börjar prata med mig. Han kommer ut många gånger till mitt bord och försöker prata engelska. Han säger att vi kan ses för språkutbyte och ber om mitt nummer, allt medan hans kollegor står och fnittrar i dörren. Jag ger honom mitt nummer men sen inser jag att han tror att det är en dejt och han slutar typ aldrig skriva. Undviker det hörnet av pation därefter.
En annan dag sitter jag på en Starbucks uptown, det är sent en kväll och en annan peruansk kille kommer in, han verkar självsäker, han är lång, ung, kanske tjugo. Jag gick förbi med mina vänner och jag såg dig genom fönstret och tänkte att jag var tvungen att säga hej. Han berättar att han varit här ett år och när jag frågar vad han gör säger han "just fucking around", jag tror att han vill säga att han bara hänger runt, att han tar dagen som den kommer. Jag undrar hur han försörjer sig. Han verkar så...fri. Hans ansikte är lite ärrat men han bär fina märkeskläder. Han frågar om mitt nummer och han fumlar med orden och säger att han inte brukar vara nervös men han är det just nu och han vet inte varför. Det har gått några veckor nu och jag har lärt mig att säga att jag har en kille. Han nickar och han säger stolt; Jag försökte iallafall och jag ler och tycker att det är fint att han är så ung och har fattat det där redan, han behöver inte ens någon pisco, och jag svarar; ja man ska alltid försöka och sen försvinner han ut till sina vänner och sitt "fucking around"-liv.