Sommaren slutar inte alls, den hänger sig kvar. Allt är återigen svett - allt jag har på mig måste tvättas ständigt, men det är det värt. Jag lever numera mina dagar i en liten lägenhet på trettonde våningen nära Providencia gatan, en av de största gatorna i stan som går från centrum och uptown. Min ex-flatemate säger att jag kommer känna av alla jordskalv så mycket mer på den här höjden. Men det har varit lugnt den här sommaren. En enda gång har jag vaknat upp av det där mjuka gungandet som jag känner igen från förra gången jag var här, det är en härlig känsla, att vara halvvaken och gunga fram och tillbaka, som att ligga nere på durken i en båt medan någon ror. Det är en temblor jag talar om nu, en litet jordskalv. En riktig terremoto har jag fortfarande inte upplevt och det är antagligen inte lika trevligt, speciellt inte på trettonde våningen.
Från min balkong ser jag ut över stan (se bild), mot det gigantiska tornet med köpcentret i, jag ser kullen San Cristobal och jag ser bergen där borta. De blir röda mot kvällen när solen lyser på dom, som en röd massiv vägg runt stan, en vägg som dock ibland täcks av dimmiga föroreningar som när denna bild togs. Det är inte lika gemytligt här som på mitt förra ställe. Det är så många som bor i den här byggnaden, det verkar vara kontor och semesterbostäder och människor som kommer och går ständigt. Att ha öppet fönstret under rusningstid och större delen av dagen är omöjligt, alla bilarna, motorcyklarna och framförallt bussarna på gatan inunder. Vad kör de bussarna med i den här stan, krutpulver? På Holanda-gatan började de köra bussar en gång, berättade min ex-flatemate, men efter en vecka protesterade de boende så mycket att bussarna fick sluta köra.
Saknar de lugna mastodontgatorna borta i mina gamla kvarter. Samtidigt är det så skönt att bo själv, att kunna ha mer av ett eget liv, såsom jag är van vid. Min ex-flatemate vill att jag ska komma tillbaka snart. Hon har hyrt ut rummet till en finländsk tjej som inte kan diska efter sig. Bara en månad har hon hyrt ut rummet för sen förväntar hon sig att jag ska flytta tillbaka. Hon pratar engelska så fint min ex-flatemate, sådär som jag skulle kunna tänka mig att en äldre dam skulle prata engelska här om de kunde prata engelska. Hon behåller så mycket från spanskan, tonen, attityden, sätt att prata, mimiken inte minst, det är som att hon bara byter ut orden; "I said ONE month to her. Only one. No more, no. I said one. Then you will come back, I said to her."
Jag har inte sagt det än, att jag inte vet om jag kommer tillbaka. Kanske borde jag ta mig vidare. Holanda, mitt rum där och den sängen, det är som en stor varm famn som jag bara vill vila i, drömma mig bort och sova en evig törnrosasömn. Med träden utanför, med jalusier, jag kommer undan solen, kommer undan allt. Alla krav. Men jag vågar liksom inget där, tror att jag måste ha vyer, måste kunna se lite längre bort från mitt fönster för att faktiskt våga göra saker. Tror inte jag skickat ett enda läskigt mejl från Holanda.
Annars bor jag mer eller mindre fortfarande på Starbucks. Som tur är finns det så många Starbucks i den här stan att jag slipper gå till samma café varje dag. De har wifi, det är grejen, och det funkar åtminstone ibland. Kroppen börjar kännas lätt kontaminerad av mina vanor, av diverse sockerdrinkar, choklad och kaffedrycker med olika smaker. Som för att muta mig själv till prestation, till söka jobb och annat. Känner knappt ens av allt sockret längre.
Kvällstid försöker jag socialisera mig. Träffar en kille på en fest, han ser ut lite som - okej väldigt lite, men iallafall - en chilensk Sean Penn. Han är kortare, han har mörkt hår och ögon som sitter lite ojämnt typ. Han spelar i ett band och de spelar sliskig pop, inte alls min stil och han står där på festen och spelar upp låt efter låt för mig i hopp om att jag ska gilla någon. Till sist sätter han på den "hårdaste" låten de har gjort någonsin och den är fortfarande mesig och intetsägande och han; den här då, jag vet att du kommer gilla den här?!
Vi ses några dagar senare. Okej jag kallar honom Penn nu för att göra det lättare. Han är rätt kul och han är förstående. Han har bott i Europa, det är därför - han har distans till det här landet, han kan se på det med en utlännings ögon (delvis iallafall) och han vet precis hur folk på gatorna kollar sådär frågande på mig här. Han nämner det själv utan att jag ens sagt något om det. Det är lite imponerande. Han pratar mycket, som om han så gärna vill göra ett gott intryck. Allt jag tycker om tycker han tydligen också om. Han pratar om att vara outside the box, men jag vet inte om verkar vara så mycket outside the box. Han har fortfarande kontorsjobb och sånadär avlånga herrskor och randig skjorta när han går till jobbet. Vi dricker gin och tonic på ett ställe som har extrapris den här kvällen, de kostar 14 kronor. Sen går vi till en annan bar och fortsätter med gin och tonic.
När vi ska betala måste jag skynda mig upp med plånboken och insistera på att betala hälften, annars skulle Penn betala. Det är så sjukt ojämlikt här. Om man ville skulle man kunna gå ut och äta och dricka gratis kväll efter kväll här med ett manligt sällskap. Det är självklart inget jag skulle vilja slösa min tid på, men tanken är intressant. Det finns så mycket tjejer själva kan göra för att förbättra jämställdheten i det här landet. Betala för sina egna drinkar till att börja med. Våga stöta på en man på krogen (enbart män stöter här). Och busvissla såklart. Högt som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar