Blandade dagar #2

Jag lägger ner bloggen, det är ju typ ändå ingen som läser, tänker jag. Du får ju inte fler läsare för att du lägger ner bloggen, säger min vän J. Sant. Dessutom saknar jag min blogg. Min ventil, min klagomur och min lyckosång...eh typ. Jag startar upp bloggen. Får en ny läsare (hej B) men jag uppdaterar hemskt dåligt, jag vet. Mycket tid som går åt till jobbsökandet hemma och diverse misslyckade Skype-intervjuer. Det är lite ironiskt - jag säljer engagerat in hur oerhört bra det går att intervjua mig på andra sidan jorden, vilket snabbt wifi jag har och hur bra ljud och bild funkar. Sedan, vid själva intervjutillfället, failar allt och någon drar igång en bandsåg utanför fönstret, eller så ringer en random telefon i min nya lägenhet, visste inte ens att det fanns en telefon här, än mindre var den är lokaliserad och hur man stänger av den (varför har jag en telefon i min lägenhet och vem fan ringer på den?), eller så försover jag mig och måste gå upp astidigt på grund av tidsskillnaden och sitter där med svullna ögon och post-pisco röst och bara; Öhhh.. Sen fungerar förstås inte tekniken och jag får inte igång den där Skype applikationen de använder och de ser mig, men jag ser inte dem och jag ser inte heller mig själv - det är det värsta tänkbara intervjuscenariot. Jag sitter och ler ansträngt rakt ut i luften och försöker nicka engagerat in i det där lilla svarta hålet rakt fram på min dator och samtidigt se respektabel och intresserad ut. Jag har svårt att känna allvaret i situationen när jag inte ser vem jag pratar med, jag svarar luddigt på frågorna och jag kan inte heller prata bort det faktum att jag saknar mycket av den erfarenhet de efterfrågar. Och så den där ständiga frågan vad jag gör härborta och även om jag överdriver precis allt nyttigt jag någonsin tagit mig för här så räcker det liksom inte till och frågan hänger fortfarande kvar i luften; Vad sa du att du gjorde sa du? Har du ingen biljett hem?

Jag startar upp mitt nya projekt här - att intervjua folk på eget bevåg och samla in olika historier. Först träffar jag en homosexuell kille som blivit utsatt för en homofobisk attack och därefter fått sitt ansikte ihopmonterat på sjukhuset. Han pratar bara spanska men jag mutar en kompis med att hon ska få en pisco sour om hon följer med och översätter. Intervjun går bra, fast han är timme försenad så vi hinner inte ta något foto. Vi bestämmer att vi ska ses nästa vecka för fotot, jag skriver texten men när jag frågar om foto så svarar han inte längre. Lite depp. Arbetet känns förgäves. Får fortsätta till nästa historia..

På kvällarna försöker jag ge mig iväg på saker som jag verkligen vill gå, som bra konserter och klubbar. Det är svårt här, jag har fortfarande ingen perfekt vapendragare som jag vet gillar samma saker. Jag kan ha tre-fyra vänner eller bekanta som säger att de vill haka på och i slutändan droppar alla av, de bjuder oftast med mig på det som de gör istället men det är tröttsamt. Att bestämma att man ska göra något här betyder rätt sällan att man verkligen ska göra det, jag har lärt mig det nu.

Ofta hamnar jag därför på olika events jag egentligen helst undvikit, som de där kvällarna med språkutbyte där diverse märkliga män flockas för att hooka up med en utlänning. Just den här kvällen firar de St Patrick's day och folk har på sig gröna hattar och de spelar latino dance musik som vanligt och tjejerna får gratis drinkar, som lockbete för att gå dit antar jag, för männen är ju där ändå. Jag står med mitt sällskap på dansgolvet och någon chilensk man som ser ut som Ricky Martin försöker ragga med sin latino-dans och sen byts han av mot någon utbytesstudent som bara pratar och pratar och jag rör mig typ stelt, min kropp kan liksom inte röra sig naturligt till den här musiken och killen bara; You have to dance like this..like sexy to this music. Och jag får nog i det ögonblicket och bara tittar på honom och säger med uttråkad ton; I don´t have to do anything. Och han ser förnärmad ut men han slutar iallafall prata så det är det ju värt. Sen säger en kille att jag är tråkig för att jag inte vill dansa i mitten av deras dansring där på golvet. Okej, fuck off och tack för mig, tänker jag och beger mig mot utgången. Orkar inte säga hej då till alla som man egentligen ska göra här med kindpussar i det oändliga, orkar inte heller försvara min tidiga hemgång. Jag tränger mig ut ur klubben och ut på gatan och en söt min-stil-kille cyklar just förbi och han busvisslar och jag har så mycket överskottsenergi att jag busvisslar jättehögt tillbaka och han håller typ på att falla av cykeln, ingen tjej busvisslar tillbaka här och han stannar cykeln och vänder sig om och vet inte vad han ska göra. Haha. Det är en rolig syn. Det hela avbryts av att mina vänner kommer ut från klubben, de har märkt att jag försökt smita utan att säga hej då och det ska jag inte komma undan med, inte utan min kindpuss typ och cykelkillen försvinner.