Mörklocken jag träffat heter H. Det jag avgudar hos honom - förutom hans rent utsagt överjävligt fina leende som var anledningen till att jag raggade upp honom inte en, utan TVÅ gånger - är att man inte kan placera honom i ett fack. Jag älskar sådana män. Han är en märklig blandning - han har utseende som en latino-player (well, kanske han är) men har ljus, mesig röst och dricker knappt alkohol, han spelar fotboll och gitarr och har samtidigt studerat litteratur i fem år och gett ut en novellsamling samt gör storkok varje vecka och fryser in i matlådor från Ikea. Finns det något sexigare?
Igår tog han med mig till Park Guell, en stor park konstruerad av arkitekten Gaudi. I ett av husen finns en gammal karta över stan uppspänd på väggen, dit stegade han fram och pekade på en av smågatorna och sa; det var här vi sågs, det var här du frågade mig om en cigarett... Och jag blir lite generad och skrattar och han säger; jag är glad att du gjorde det. Så ler han sitt - ja det där - leendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar