Jag är hemma igen. Ingen säger längre att jag är vacker när jag går på gatorna, ingen vänder sig om, ingen söker knappt min blick. Jag har fyllt tjugosex år och jag är rädd för allt. Jag är rädd för tiden som passerar så fort, jag är rädd att den ska göra mig ensam. Jag är rädd för alla människor som går så fort, de som vet precis var de ska. Jag är rädd för att jag alltid kommer att stå bredvid mig själv och titta på. Handfallen inför livet. Jag är rädd för att allt ska rinna ut i sanden. Nästa vecka börjar skolan och jag är rädd för den också.
Allt jag vill göra är att dricka vin, röka en cigg, gå runt i mina nya skor med klack, vandra på smala gator någonstans...när jag inte kan sova om nätterna så testar jag kläder framför spegeln. Sommarkläder, långa klänningar. Och jag tänker mig att jag är i en annan stad, en varm stad där jag får vika ner blicken med ett leende när jag går på gatorna för att långa ögonkast alltid gör mig så generad.

H som i Happiness

Vi möts på den lilla plazan nedanför Carrer de Verdi. Det är tre veckor sen vi sågs. Han har odlat skäggstubb vilket får honom att se några år äldre ut, jag gillar det. Vi slår oss ner på en av parkbänkarna och pratar om vad som hänt sen sist, sen går vi två gator upp till Blues Cafe, den sjabbiga lilla baren som har blivit vår. Här ljuder en gammal skrovlig mansröst i högtalarna, här finns bilder av diverse jazz- och blueslegender på väggarna och den långårige ägaren med skinnväst står bakom baren som om han alltid har stått där. Vårt bord är ledigt! säger H och vandrar fram till pinnstolarna intill ingången där vi brukar sitta. Ett glas vitt kostar tjugofem kronor och en cola femton, det är vad vi alltid beställer. H dricker inte mycket alkohol, han säger att det kan utlösa hans njursten. Och när han väl dricker blir han full fortare än jag. Han ger ett något gubbigt intryck med sina olika krämpor, jag gillar det med. Vi pratar roadtrips, Caracas, Stockholm och störda familjeförhållanden. Och han skrattar, vad jag älskar när jag får honom att skratta. Sen vill H se på film. Vi väljer Happiness och går hem till honom. Jag har redan sett den många gånger och har egentligen inget behov av att se den igen men när vi står där i filmbutiken är det likväl jag som föreslår den. Att se den med honom är en annan sak. Jag vet att vi kommer skratta på samma ställen, jag vet att det kommer kännas bra.
Vi lägger oss i sängen, med väl tilltaget avstånd från varandra. Under filmens gång tycks H komma närmare och närmare, hans arm snuddar vid min, hans huvud mot mitt, tillslut ligger vi intill varandra under täcket och delar på hans lilla kudde. När vi kommer till slutscenen, då den knubbiga lilla killen har stått ute på balkongen och runkat och vandrar in till middagsbordet där hela släkten sitter samlad och säger "I....I came" med en oslagbart stolt och belåten röst - ja då kiknar vi av skratt och kan inte sluta. Sen böjer sig H över mig och kysser mig och vi hånglar och det är mysigt såklart men inte på det sättet. Det är inte samma kyssar som i somras, det är kåtkyssar som vill något speciellt, jag vill inte bli kysst så, inte av honom iallafall. Och jag sätter happiness:et i halsen.

Flyget hem.

Högskoleprovet hägrar imorgon. Jag är inte nervös, bara rädd. Rädd för vad som händer med min framtid om det går åt helvete. På flygbussen mot flygplatsen - varje cell i kroppen stretar emot. Det är en solig alldeles underbar morgon i Barcelona. Jag älskar denna stad, kanske inte mest för vad den faktiskt är utan för vad den inte är - inte Sverige, inte Stockholm, inget jag är van vid, inget som tråkar ut mig. Turbulens under hela flygningen, jag spyr på toaletten. Landar slutligen, Arlanda är disigt och grått. Tar regionaltåget mot min hemstad. Tallskog och lövlösa lövträd. Den här gången klarar jag mig, tänker jag, jag är ju tillbaka om två veckor. Men nästa gång jag åker här, då är det slut. Vi passerar Stockholm och jag mjuknar lite. Solen påväg ner över Riddarfjärden, Gamla stan, Söder och sen lutar jag mig mot fönstret för att få en skymt av min lilla söderförort. Jag saknar stan på sätt och vis, det ska erkännas. Och sen, två timmar senare när jag kommit hem till huset på landet - lukten av höst, fuktiga löv. Älskar den lukten.

Moving uptown

Jag lämnar mitt hem i El Borne och flyttar uppåt stan för en något lugnare tillvaro. Tar farväl av mina gamla gotiska kvarter - av alla kryllande turister och blottaren som står varje kväll på la Princesa, av skatekillarna som dricker öl på torget om nätterna, av smyckeförsäljaren på l'Argenteria som är smått förtjust i mig, av den vackra Santa Maria del Mar där jag brukar slå mig ner på kyrkbänkarna när det är det är för varmt för att vistas ute, jag tar farväl av mina ständigt gräsrökande flatmates och grannen på andra sidan gatan som fortsatt ropa "Qué paaassaaaaaa?" varje dag även om jag aldrig har kunnat besvara det med mer än ett leende.

Tvivel

Det är stadsfest här, gratiskonserter i varje hörn, parader, massor av folk. Helgen till ära hör H av sig, han undrar om jag vill följa med och kolla på ett merengue-rock band. Jag har äntligen fått pengar, måste ha ett par nya skor, ut på stan och hittar ett par svarta med kilklack. Lockar håret, tar på mig svarta klänningen med blommig överdel, en av få klänningar jag äger här nere. Redo. Det är sent, jag går genom stan. Guapa, hola, linda, sweetie - det hör liksom till denna stad men ikväll är det fan något speciellt med männen på gatorna.
Kommer fram till ett torg packat med folk och med ett ursäktande leende slingrar jag mig långsamt fram till H längst fram vid scenen. Sympatidansar först till musiken, tänker att denna latino-elektronika sannerligen inte är något för mitt känsliga gubbrocköra. Publiken runt mig på torget är dock som galna och efter en stund kan jag ändå inte låta bli att fascineras av det där kitschiga nittiotals soundet med märklig sång och en juckande afrokille på scen.
Konserten slutar, vi dricker gatuförsäljarnas billig estrella öl, "sexy beer" som den vanligen marknadsförs som här. Vi blir fulla, hänger runt på gatorna, hela tiden omgiven av hans vänner. När vi lämnas ensamma för en kort stund ursäktar han sig för att han inte hört av sig tidigare, säger att han vill ta det lugnt, inte ligga igen, han vill ses som vänner och sen se vad som...och så är hans vänner där igen och festen fortsätter. Jag försöker bibehålla mitt muntra humör men blir lite mindre entusiastisk. Eftersom jag är den enda som inte pratar språket lämnas jag stundtals ensam med gatans och barernas alla flirtande män. Det stör H något det märks men det känns som en klen tröst för tillfället.

Klockan är fem på morgonen när vi står utanför metron och ska säga hej då, bara vi två kvar. Han är så oerhört snygg med sina lysande ögon och sina smilgropar.
En bil full av högljudda killar kör förbi, de lutar sig ut genom fönstren och skriker åt oss.
"Vet du vad de sa?" frågar H.
"Nej?"
"Ligg med henne ikväll, ligg med henne för fan!"

Jag höjer lite menade på ögonbrynen och säger att jag måste gå hem och vi kramar hej då och när jag går står han kvar där i trappan och ser efter mig och ler.
Det jävla leendet.

Bruce

Idag fyller världens snyggaste underbett år.

Dreams

Regnet öser ner här, som omväxling till denna 30-gradiga värme som varat sen jag kom hit. Det är som att befinna sig i en helt annan stad än igår - mörkt, grått, tomt, som om alla försvunnit, alla turister åkt hem. Jag tar en promenad och det luktar höst men inte lika mycket som hemma, inte lika härlig doft.

Jag sover dåligt, somnar sällan före fyra. Jag undrar varför, är inte rädd hela tiden längre. I bakhuvudet förstås, där är jag skiträdd - men inte vardagen, den upptas av en massa annat. En natt sen jag kom hit har jag drömt, en dröm med mamma och hennes bestämda röst. Den som i höstas och vintras ringde efter varje läkarbesök, varje etapp och lät så hård, nästan arg med sina negativa besked; "Det är bara att gilla läget nu." Jag hatar den rösten. Jag vaknade och grät och somnade om. Nästa morgon hade jag ett mail i inkorgen - mamma undrade hur jag mådde, hon skrev att hon hade drömt om mig inatt, att jag var liten och kom springande med armarna emot henne. Då grät jag en skvätt till för det var så fint.
Borde kanske åka hem, ta tag i mina sömnproblem, ta tag i mitt liv. Men jag vill inte, är inte redo än, vill inte släppa hem mig själv förens jag vet att jag inte kommer falla tillbaka i samma mönster.