fds

 fs

dsd

 d

rewr

 rewrw

Carabineros & tandvärk

Påskhelg och typ alla lämnar stan känns det som. Tydligen kör 400.000 bilar ut från Santiago på Skärtorsdagen. Trafikstockning i timmar alltså. Jag har nog aldrig gått mot rött tidigare i den här stan, men denna helg är det bitvis helt tomt på gatorna, man behöver inte stå och vänta på grönt. De som är kvar i stan verkar dock glada. Har sällan varit med om att så många personer sagt hej eller gett mig ett leende som den här helgen. Som busschauffören som åkte förbi långsamt med sin buss och log fint, inte alls flörtigt utan som att han bara ville le mot mig tills jag också log (jag ser nog allvarlig ut när jag är ute och går själv). Och det funkade. Och som killen från Israel som stoppade mig på gatan för att prata och ville åka ut och cykla någon dag med mig och min (påhittade) pojkvän. Och de som gått eller cyklat förbi och sagt hej eller go'kväll. De påminde mig om varför jag gillar den här stan.

Hösten kommer, nu utan återvändo. Det är märkliga temperaturskillnader, det kan vara som sommar på dagen och nästan vinter på natten och morgonen. Som ett år passerar på en dag. Det luktar inte lika mycket höst som det gör i Stockholm. Kanske är det för att det aldrig regnar, blöta löv luktar mer. Jag har fått ett sommarjobb där hemma (trots kass bandsågsintervju), jag har för första gången ett datum när jag måste vara hemma. Jag har fått ordning på mitt projekt, gjort klart några intervjuer. Okända människor har gett mig av sin tid utan att be om något tillbaka. Vill göra det på riktigt nu, även om tiden börjar rinna ut.

När temperaturen sjunker kommer min tandvärk tillbaka, den hemska. Jag har trott att det var över, jag har druckit sura drinkar och vin och kolsyrat vatten, levt nästan utan en tanke på värken. Men den smyger sig på. Penn har en kompis som är tandläkare och han bokar in en tid hos henne, säger att jag kan gå dit på hans försäkring, att det inte kommer kosta varken mig eller honom något. Jag är så sjukt ovan vid att någon jag knappt känner erbjuder mig hjälp med saker, jag känner mig obekväm och tvingar honom avboka. Vill inte ha något, vill inte vara skyldig honom någon. Han tycker att jag är dum i huvudet. Jag drar ner på allt surt istället och ber till alla gudar som finns och inte finns att det ska gå över snart.
Tänker att det är kulturellt det där - med att be om hjälp. I Sverige är vi så vana vid att klara oss själva, förlita oss på att samhället fixar saker åt oss, eller de allra närmaste, föräldrarna. Här är det vanligare att ta hjälp av sitt kontaktnät, av bekanta och vänner, folk man inte riktigt känner. Utan att skämmas. Det faller sig inte naturligt för mig. Framförallt vill jag inte ha hjälp av en kille, en dejt. Självständigheten är en säkerhet, att aldrig lita på att någon finns där. Alltid klara vara ensam.

Jag fortsätter gå ut och dricka med Penn några kvällar. En dag när vi ska ut och äta bjuder jag upp honom till min lilla lägenhet eftersom jag är sen som vanligt (eller rättare sagt, han är i tid, vilket ingen förväntas vara här haha). När Penn säger till dörrvakten nere vid entrédisken att han ska till lägenhet 1303 så ser dörrvakten väldigt misstänksam ut; Är du säker på att du ska dit? Eh ja, svarar Penn och så håller det på ett tag innan det kommer fram att det finns prostituerade i huset och dörrvakten tror att Penn ska köpa sex. Penn försöker förklara vem jag är; den blonda tjejen och att jag med största sannolikhet inte är prostituerad. Det slutar med att de skrattar åt missförståndet, han blir insläppt och dörrvakten ser lite generad ut när vi går ut.  

Några dagar senare dyker Los carabineros de Chile upp nere vid entrén. Alltså chilenska polisen. De hänger där varje dag resten av min tid i lägenheten. Alltid minst två stycken, alltid djupt involverade i något viktigt samtal med dörrvakten. De studerar övervakningsskärmarna och loggböckerna. Kanske är det för prostitutionen i huset, men eftersom polisen normalt inte alls bryr sig om sådant så handlar det antagligen om något mer allvarligt. Jag ber Penn fråga eftersom jag är nyfiken och dessutom lite rädd - med en ytterdörr som en plywoodskiva och ett dörrlås som känns lika säkert som ett dagbokslås. Dörrvakten svarar luddigt, han vill inte att byggnaden ska få dåligt rykte, han säger att det är en grej som poliserna börjat med, att de står i flera byggnader. Yeah right. Finns inget annat hus fullt med carabineros i entrén dagarna i ända. Lägligt nog börjar mitt månadskontrakt närma sig sitt slut, dags att bege sig. 

Los carabineros är för övrigt en rätt rolig syn. De ser ut som små tecknade figurer med sina hattar och khakifärgade uniformer. Kostymbyxor med väck som sitter spänt över rumpan (de där byxorna måste finnas i så många olika storlekar och former eftersom de sitter exakt likadant på alla carabineros oavsett kroppsform), brett skärp och höga svarta blänkande stövlar eller lägre snörade kängor. Kvinnorna har håret stramt uppsatt i en tofs och inte sällan matchat med en mörkrött läppstift. De åker runt i vitgröna bilar, ofta med någon cool detalj som typ galler på sidorna. Bilarna låter även när de inte är på utryckning, som en siren fast ett mer långsamt, dovt ljud som ändå är kraftfullt. När carabineros är på utryckning slår de på stort, har typ tre skottsäkra västar på varandra, svarta med en masa fickor med plats för betong, pistol, fällkniv och allt vad man kan behöva. Deras utstrålning är alltid densamma - se på mig, jag är coolast i världen. Iallafall männen har den uppsynen. Som svensk är det lite svårt att ta hela grejen på allvar. Samtidigt är det skönt att se dem på gatorna, speciellt nattetid och att veta att de antagligen är Sydamerikas mest ordnade och minst korrupta poliskår. De har respekt och auktoritet, något svensk polis som bekant saknar. Man muckar inte med carabineros, man kallar dem inte fula namn och kommer undan med det.

Penn igen då. Penn är typ kär i mig efter att vi känt varandra i två veckor. Jag är kär i hans trummor. Han tar med mig till bandets replokal en dag och när jag väl satt mig bakom trumsettet så vill jag aldrig gå där ifrån. Det är typ det bästa jag gjort. Vill så gärna bara slå runt på allt och att det ska låta bra, det gör det förstås inte, men skulle vilja träna och träna tills det gör det. Penn har tidigare varit trumlärare så han är bra på att lära ut, även om jag är en otålig student som slår honom med trumpinnarna när han vill ta min plats för att visa något. Han skickar med papper med läxor hem, papper med olika rytmer som man ska träna med händerna. Jag gör aldrig läxorna, jag vill bara sitta bakom det där trumsettet.

Penn är en såndär kille som förtjänar en jättefin tjej och den tjejen är antagligen inte jag. Han skrattar mycket Penn och när han skrattar är det feminint, som ett fnitter. Han är, för att vara helt ärlig, mycket snyggare när han är allvarlig eller på sämre humör. Redan första gångerna vi ses får jag upp texten på en gammal Cardigans låt i hjärnan; sometimes you look ugly when you're happy, and sometimes you look better when you're down...
Han bor tillfälligt hos sin mamma eftersom han väntar på att den nyproducerade lägenheten han köpt ska bli klar (den skulle varit klar i november men det är vanligt här att byggföretagen skjuter upp inflyttningsdatum i månader eftersom de inte är klara än, tillåt mig att inte vara förvånad). Iallafall, eftersom de bor ihop har Penn's mamma hört att han varit ute med en ny tjej ett par gånger och efter att mamman besökt Brasilien så har Penn med sig en nyckelring som mamman köpt till mig där. En liten flipflop-sandal i plast. Haha. Vet inte var jag ska börja. Det är så många dimensioner och kulturkrockar och konstigheter här så det är svårt att säga något alls. Mer än typ tack såklart; Tack.

Jordskalv, gin & jämställdhet

Sommaren slutar inte alls, den hänger sig kvar. Allt är återigen svett - allt jag har på mig måste tvättas ständigt, men det är det värt. Jag lever numera mina dagar i en liten lägenhet på trettonde våningen nära Providencia gatan, en av de största gatorna i stan som går från centrum och uptown. Min ex-flatemate säger att jag kommer känna av alla jordskalv så mycket mer på den här höjden. Men det har varit lugnt den här sommaren. En enda gång har jag vaknat upp av det där mjuka gungandet som jag känner igen från förra gången jag var här, det är en härlig känsla, att vara halvvaken och gunga fram och tillbaka, som att ligga nere på durken i en båt medan någon ror. Det är en temblor jag talar om nu, en litet jordskalv. En riktig terremoto har jag fortfarande inte upplevt och det är antagligen inte lika trevligt, speciellt inte på trettonde våningen.

Från min balkong ser jag ut över stan (se bild), mot det gigantiska tornet med köpcentret i, jag ser kullen San Cristobal och jag ser bergen där borta. De blir röda mot kvällen när solen lyser på dom, som en röd massiv vägg runt stan, en vägg som dock ibland täcks av dimmiga föroreningar som när denna bild togs. Det är inte lika gemytligt här som på mitt förra ställe. Det är så många som bor i den här byggnaden, det verkar vara kontor och semesterbostäder och människor som kommer och går ständigt. Att ha öppet fönstret under rusningstid och större delen av dagen är omöjligt, alla bilarna, motorcyklarna och framförallt bussarna på gatan inunder. Vad kör de bussarna med i den här stan, krutpulver? På Holanda-gatan började de köra bussar en gång, berättade min ex-flatemate, men efter en vecka protesterade de boende så mycket att bussarna fick sluta köra.

Saknar de lugna mastodontgatorna borta i mina gamla kvarter. Samtidigt är det så skönt att bo själv, att kunna ha mer av ett eget liv, såsom jag är van vid. Min ex-flatemate vill att jag ska komma tillbaka snart. Hon har hyrt ut rummet till en finländsk tjej som inte kan diska efter sig. Bara en månad har hon hyrt ut rummet för sen förväntar hon sig att jag ska flytta tillbaka. Hon pratar engelska så fint min ex-flatemate, sådär som jag skulle kunna tänka mig att en äldre dam skulle prata engelska här om de kunde prata engelska. Hon behåller så mycket från spanskan, tonen, attityden, sätt att prata, mimiken inte minst, det är som att hon bara byter ut orden; "I said ONE month to her. Only one. No more, no. I said one. Then you will come back, I said to her."
Jag har inte sagt det än, att jag inte vet om jag kommer tillbaka. Kanske borde jag ta mig vidare. Holanda, mitt rum där och den sängen, det är som en stor varm famn som jag bara vill vila i, drömma mig bort och sova en evig törnrosasömn. Med träden utanför, med jalusier, jag kommer undan solen, kommer undan allt. Alla krav. Men jag vågar liksom inget där, tror att jag måste ha vyer, måste kunna se lite längre bort från mitt fönster för att faktiskt våga göra saker. Tror inte jag skickat ett enda läskigt mejl från Holanda.
 
Annars bor jag mer eller mindre fortfarande på Starbucks. Som tur är finns det så många Starbucks i den här stan att jag slipper gå till samma café varje dag. De har wifi, det är grejen, och det funkar åtminstone ibland. Kroppen börjar kännas lätt kontaminerad av mina vanor, av diverse sockerdrinkar, choklad och kaffedrycker med olika smaker. Som för att muta mig själv till prestation, till söka jobb och annat. Känner knappt ens av allt sockret längre. 

Kvällstid försöker jag socialisera mig. Träffar en kille på en fest, han ser ut lite som - okej väldigt lite, men iallafall - en chilensk Sean Penn. Han är kortare, han har mörkt hår och ögon som sitter lite ojämnt typ. Han spelar i ett band och de spelar sliskig pop, inte alls min stil och han står där på festen och spelar upp låt efter låt för mig i hopp om att jag ska gilla någon. Till sist sätter han på den "hårdaste" låten de har gjort någonsin och den är fortfarande mesig och intetsägande och han; den här då, jag vet att du kommer gilla den här?!

Vi ses några dagar senare. Okej jag kallar honom Penn nu för att göra det lättare. Han är rätt kul och han är förstående. Han har bott i Europa, det är därför - han har distans till det här landet, han kan se på det med en utlännings ögon (delvis iallafall) och han vet precis hur folk på gatorna kollar sådär frågande på mig här. Han nämner det själv utan att jag ens sagt något om det. Det är lite imponerande. Han pratar mycket, som om han så gärna vill göra ett gott intryck. Allt jag tycker om tycker han tydligen också om. Han pratar om att vara outside the box, men jag vet inte om verkar vara så mycket outside the box. Han har fortfarande kontorsjobb och sånadär avlånga herrskor och randig skjorta när han går till jobbet. Vi dricker gin och tonic på ett ställe som har extrapris den här kvällen, de kostar 14 kronor. Sen går vi till en annan bar och fortsätter med gin och tonic.

När vi ska betala måste jag skynda mig upp med plånboken och insistera på att betala hälften, annars skulle Penn betala. Det är så sjukt ojämlikt här. Om man ville skulle man kunna gå ut och äta och dricka gratis kväll efter kväll här med ett manligt sällskap. Det är självklart inget jag skulle vilja slösa min tid på, men tanken är intressant. Det finns så mycket tjejer själva kan göra för att förbättra jämställdheten i det här landet. Betala för sina egna drinkar till att börja med. Våga stöta på en man på krogen (enbart män stöter här). Och busvissla såklart. Högt som fan.

Blandade dagar #2

Jag lägger ner bloggen, det är ju typ ändå ingen som läser, tänker jag. Du får ju inte fler läsare för att du lägger ner bloggen, säger min vän J. Sant. Dessutom saknar jag min blogg. Min ventil, min klagomur och min lyckosång...eh typ. Jag startar upp bloggen. Får en ny läsare (hej B) men jag uppdaterar hemskt dåligt, jag vet. Mycket tid som går åt till jobbsökandet hemma och diverse misslyckade Skype-intervjuer. Det är lite ironiskt - jag säljer engagerat in hur oerhört bra det går att intervjua mig på andra sidan jorden, vilket snabbt wifi jag har och hur bra ljud och bild funkar. Sedan, vid själva intervjutillfället, failar allt och någon drar igång en bandsåg utanför fönstret, eller så ringer en random telefon i min nya lägenhet, visste inte ens att det fanns en telefon här, än mindre var den är lokaliserad och hur man stänger av den (varför har jag en telefon i min lägenhet och vem fan ringer på den?), eller så försover jag mig och måste gå upp astidigt på grund av tidsskillnaden och sitter där med svullna ögon och post-pisco röst och bara; Öhhh.. Sen fungerar förstås inte tekniken och jag får inte igång den där Skype applikationen de använder och de ser mig, men jag ser inte dem och jag ser inte heller mig själv - det är det värsta tänkbara intervjuscenariot. Jag sitter och ler ansträngt rakt ut i luften och försöker nicka engagerat in i det där lilla svarta hålet rakt fram på min dator och samtidigt se respektabel och intresserad ut. Jag har svårt att känna allvaret i situationen när jag inte ser vem jag pratar med, jag svarar luddigt på frågorna och jag kan inte heller prata bort det faktum att jag saknar mycket av den erfarenhet de efterfrågar. Och så den där ständiga frågan vad jag gör härborta och även om jag överdriver precis allt nyttigt jag någonsin tagit mig för här så räcker det liksom inte till och frågan hänger fortfarande kvar i luften; Vad sa du att du gjorde sa du? Har du ingen biljett hem?

Jag startar upp mitt nya projekt här - att intervjua folk på eget bevåg och samla in olika historier. Först träffar jag en homosexuell kille som blivit utsatt för en homofobisk attack och därefter fått sitt ansikte ihopmonterat på sjukhuset. Han pratar bara spanska men jag mutar en kompis med att hon ska få en pisco sour om hon följer med och översätter. Intervjun går bra, fast han är timme försenad så vi hinner inte ta något foto. Vi bestämmer att vi ska ses nästa vecka för fotot, jag skriver texten men när jag frågar om foto så svarar han inte längre. Lite depp. Arbetet känns förgäves. Får fortsätta till nästa historia..

På kvällarna försöker jag ge mig iväg på saker som jag verkligen vill gå, som bra konserter och klubbar. Det är svårt här, jag har fortfarande ingen perfekt vapendragare som jag vet gillar samma saker. Jag kan ha tre-fyra vänner eller bekanta som säger att de vill haka på och i slutändan droppar alla av, de bjuder oftast med mig på det som de gör istället men det är tröttsamt. Att bestämma att man ska göra något här betyder rätt sällan att man verkligen ska göra det, jag har lärt mig det nu.

Ofta hamnar jag därför på olika events jag egentligen helst undvikit, som de där kvällarna med språkutbyte där diverse märkliga män flockas för att hooka up med en utlänning. Just den här kvällen firar de St Patrick's day och folk har på sig gröna hattar och de spelar latino dance musik som vanligt och tjejerna får gratis drinkar, som lockbete för att gå dit antar jag, för männen är ju där ändå. Jag står med mitt sällskap på dansgolvet och någon chilensk man som ser ut som Ricky Martin försöker ragga med sin latino-dans och sen byts han av mot någon utbytesstudent som bara pratar och pratar och jag rör mig typ stelt, min kropp kan liksom inte röra sig naturligt till den här musiken och killen bara; You have to dance like this..like sexy to this music. Och jag får nog i det ögonblicket och bara tittar på honom och säger med uttråkad ton; I don´t have to do anything. Och han ser förnärmad ut men han slutar iallafall prata så det är det ju värt. Sen säger en kille att jag är tråkig för att jag inte vill dansa i mitten av deras dansring där på golvet. Okej, fuck off och tack för mig, tänker jag och beger mig mot utgången. Orkar inte säga hej då till alla som man egentligen ska göra här med kindpussar i det oändliga, orkar inte heller försvara min tidiga hemgång. Jag tränger mig ut ur klubben och ut på gatan och en söt min-stil-kille cyklar just förbi och han busvisslar och jag har så mycket överskottsenergi att jag busvisslar jättehögt tillbaka och han håller typ på att falla av cykeln, ingen tjej busvisslar tillbaka här och han stannar cykeln och vänder sig om och vet inte vad han ska göra. Haha. Det är en rolig syn. Det hela avbryts av att mina vänner kommer ut från klubben, de har märkt att jag försökt smita utan att säga hej då och det ska jag inte komma undan med, inte utan min kindpuss typ och cykelkillen försvinner.

Marzo

Jag har försökt låtsas som ingenting ett tag, intalat mig att vi är mitt uppe i högsommaren men faktum är att det är höst. Mars är en höstmånad och från första dagen är det som att naturen är tidsinställd - vädret slår om, temperaturen sjunker, löven faller, jag letar inte ständigt efter skugga längre. Llegó Marzo står det överallt, mars har kommit. Folk kommer tillbaka från semestern, skolorna och universiteten börjar. Det är block och pennor och små ryggsäckar i affärerna. Gatorna är fullsmockade med bilar, bussar och tunnelbanevagnar överfulla. Idag är det Superlunes - supermåndag - idag drar allt i gång igen och det är dagen med mest trafik på stadens gator. Jag kom ju iväg så sent på den här resan, jag fick bara en sommarmånad. Sörjer det lite, älskar sommarn här trots den där tryckande värmen. Men det kommer väl fler somrar.. Kvällarna är kallare nu, det är knappt att min långtröja och skinnjacka, det mesta jag har med mig i klädväg, räcker till.

Säger hej då till Holanda. Kanske på återseende. Jag säger hej då till den colombianske dörrvakten som jobbar natt, den enda av dem som jag pratat med. Han börjar jobba klockan elva på kvällen och jobbar fram till sju på morgonen. Sen går han hem och sover och därefter börjar han ett annat jobb klockan två på eftermiddagen och jobbar fram till nattjobbet börjar klockan elva igen. Så håller det på nu i sommar. En gång när vi ses har han tagit ett tredje pass och ska alltså jobba hela dygnet. Han sparar för att åka hem till Colombia och träffa sina två barn som han inte har sett på en massa år. Han ska åka i juni. Antagligen. Det verkar lite oklart än. Allt hänger på jobb och så.
Han verkar tycka att det är trevligt att prata med mig när jag kommer hem sent på kvällarna. Han öppnar dörren till sin lilla hytt, tar av sig hörlurarna och pratar. Att jag inte fattar allt verkar inte störa honom, eller så tror han att jag fattar eftersom jag säger si, si hela tiden och nickar förstående. Han pratar fort, mumlar ibland helt ohörbart och jag förstår kanske tio procent av våra konversationer men eftersom vi pratat så många gånger nu och han ofta säger samma saker så lägger jag sakta pusslet.
Jag säger hej då till Sverige-gatan och till alla de andra Håkan-gatorna jag brukar gå på. Till min supersäng och mina fyra kuddar som jag brukar ha som ett berg över mig när jag sover. Till min flatmate såklart, och hon säger att jag är välkommen tillbaka. Nos vemos.