Carabineros & tandvärk

Påskhelg och typ alla lämnar stan känns det som. Tydligen kör 400.000 bilar ut från Santiago på Skärtorsdagen. Trafikstockning i timmar alltså. Jag har nog aldrig gått mot rött tidigare i den här stan, men denna helg är det bitvis helt tomt på gatorna, man behöver inte stå och vänta på grönt. De som är kvar i stan verkar dock glada. Har sällan varit med om att så många personer sagt hej eller gett mig ett leende som den här helgen. Som busschauffören som åkte förbi långsamt med sin buss och log fint, inte alls flörtigt utan som att han bara ville le mot mig tills jag också log (jag ser nog allvarlig ut när jag är ute och går själv). Och det funkade. Och som killen från Israel som stoppade mig på gatan för att prata och ville åka ut och cykla någon dag med mig och min (påhittade) pojkvän. Och de som gått eller cyklat förbi och sagt hej eller go'kväll. De påminde mig om varför jag gillar den här stan.

Hösten kommer, nu utan återvändo. Det är märkliga temperaturskillnader, det kan vara som sommar på dagen och nästan vinter på natten och morgonen. Som ett år passerar på en dag. Det luktar inte lika mycket höst som det gör i Stockholm. Kanske är det för att det aldrig regnar, blöta löv luktar mer. Jag har fått ett sommarjobb där hemma (trots kass bandsågsintervju), jag har för första gången ett datum när jag måste vara hemma. Jag har fått ordning på mitt projekt, gjort klart några intervjuer. Okända människor har gett mig av sin tid utan att be om något tillbaka. Vill göra det på riktigt nu, även om tiden börjar rinna ut.

När temperaturen sjunker kommer min tandvärk tillbaka, den hemska. Jag har trott att det var över, jag har druckit sura drinkar och vin och kolsyrat vatten, levt nästan utan en tanke på värken. Men den smyger sig på. Penn har en kompis som är tandläkare och han bokar in en tid hos henne, säger att jag kan gå dit på hans försäkring, att det inte kommer kosta varken mig eller honom något. Jag är så sjukt ovan vid att någon jag knappt känner erbjuder mig hjälp med saker, jag känner mig obekväm och tvingar honom avboka. Vill inte ha något, vill inte vara skyldig honom någon. Han tycker att jag är dum i huvudet. Jag drar ner på allt surt istället och ber till alla gudar som finns och inte finns att det ska gå över snart.
Tänker att det är kulturellt det där - med att be om hjälp. I Sverige är vi så vana vid att klara oss själva, förlita oss på att samhället fixar saker åt oss, eller de allra närmaste, föräldrarna. Här är det vanligare att ta hjälp av sitt kontaktnät, av bekanta och vänner, folk man inte riktigt känner. Utan att skämmas. Det faller sig inte naturligt för mig. Framförallt vill jag inte ha hjälp av en kille, en dejt. Självständigheten är en säkerhet, att aldrig lita på att någon finns där. Alltid klara vara ensam.

Jag fortsätter gå ut och dricka med Penn några kvällar. En dag när vi ska ut och äta bjuder jag upp honom till min lilla lägenhet eftersom jag är sen som vanligt (eller rättare sagt, han är i tid, vilket ingen förväntas vara här haha). När Penn säger till dörrvakten nere vid entrédisken att han ska till lägenhet 1303 så ser dörrvakten väldigt misstänksam ut; Är du säker på att du ska dit? Eh ja, svarar Penn och så håller det på ett tag innan det kommer fram att det finns prostituerade i huset och dörrvakten tror att Penn ska köpa sex. Penn försöker förklara vem jag är; den blonda tjejen och att jag med största sannolikhet inte är prostituerad. Det slutar med att de skrattar åt missförståndet, han blir insläppt och dörrvakten ser lite generad ut när vi går ut.  

Några dagar senare dyker Los carabineros de Chile upp nere vid entrén. Alltså chilenska polisen. De hänger där varje dag resten av min tid i lägenheten. Alltid minst två stycken, alltid djupt involverade i något viktigt samtal med dörrvakten. De studerar övervakningsskärmarna och loggböckerna. Kanske är det för prostitutionen i huset, men eftersom polisen normalt inte alls bryr sig om sådant så handlar det antagligen om något mer allvarligt. Jag ber Penn fråga eftersom jag är nyfiken och dessutom lite rädd - med en ytterdörr som en plywoodskiva och ett dörrlås som känns lika säkert som ett dagbokslås. Dörrvakten svarar luddigt, han vill inte att byggnaden ska få dåligt rykte, han säger att det är en grej som poliserna börjat med, att de står i flera byggnader. Yeah right. Finns inget annat hus fullt med carabineros i entrén dagarna i ända. Lägligt nog börjar mitt månadskontrakt närma sig sitt slut, dags att bege sig. 

Los carabineros är för övrigt en rätt rolig syn. De ser ut som små tecknade figurer med sina hattar och khakifärgade uniformer. Kostymbyxor med väck som sitter spänt över rumpan (de där byxorna måste finnas i så många olika storlekar och former eftersom de sitter exakt likadant på alla carabineros oavsett kroppsform), brett skärp och höga svarta blänkande stövlar eller lägre snörade kängor. Kvinnorna har håret stramt uppsatt i en tofs och inte sällan matchat med en mörkrött läppstift. De åker runt i vitgröna bilar, ofta med någon cool detalj som typ galler på sidorna. Bilarna låter även när de inte är på utryckning, som en siren fast ett mer långsamt, dovt ljud som ändå är kraftfullt. När carabineros är på utryckning slår de på stort, har typ tre skottsäkra västar på varandra, svarta med en masa fickor med plats för betong, pistol, fällkniv och allt vad man kan behöva. Deras utstrålning är alltid densamma - se på mig, jag är coolast i världen. Iallafall männen har den uppsynen. Som svensk är det lite svårt att ta hela grejen på allvar. Samtidigt är det skönt att se dem på gatorna, speciellt nattetid och att veta att de antagligen är Sydamerikas mest ordnade och minst korrupta poliskår. De har respekt och auktoritet, något svensk polis som bekant saknar. Man muckar inte med carabineros, man kallar dem inte fula namn och kommer undan med det.

Penn igen då. Penn är typ kär i mig efter att vi känt varandra i två veckor. Jag är kär i hans trummor. Han tar med mig till bandets replokal en dag och när jag väl satt mig bakom trumsettet så vill jag aldrig gå där ifrån. Det är typ det bästa jag gjort. Vill så gärna bara slå runt på allt och att det ska låta bra, det gör det förstås inte, men skulle vilja träna och träna tills det gör det. Penn har tidigare varit trumlärare så han är bra på att lära ut, även om jag är en otålig student som slår honom med trumpinnarna när han vill ta min plats för att visa något. Han skickar med papper med läxor hem, papper med olika rytmer som man ska träna med händerna. Jag gör aldrig läxorna, jag vill bara sitta bakom det där trumsettet.

Penn är en såndär kille som förtjänar en jättefin tjej och den tjejen är antagligen inte jag. Han skrattar mycket Penn och när han skrattar är det feminint, som ett fnitter. Han är, för att vara helt ärlig, mycket snyggare när han är allvarlig eller på sämre humör. Redan första gångerna vi ses får jag upp texten på en gammal Cardigans låt i hjärnan; sometimes you look ugly when you're happy, and sometimes you look better when you're down...
Han bor tillfälligt hos sin mamma eftersom han väntar på att den nyproducerade lägenheten han köpt ska bli klar (den skulle varit klar i november men det är vanligt här att byggföretagen skjuter upp inflyttningsdatum i månader eftersom de inte är klara än, tillåt mig att inte vara förvånad). Iallafall, eftersom de bor ihop har Penn's mamma hört att han varit ute med en ny tjej ett par gånger och efter att mamman besökt Brasilien så har Penn med sig en nyckelring som mamman köpt till mig där. En liten flipflop-sandal i plast. Haha. Vet inte var jag ska börja. Det är så många dimensioner och kulturkrockar och konstigheter här så det är svårt att säga något alls. Mer än typ tack såklart; Tack.

Jordskalv, gin & jämställdhet

Sommaren slutar inte alls, den hänger sig kvar. Allt är återigen svett - allt jag har på mig måste tvättas ständigt, men det är det värt. Jag lever numera mina dagar i en liten lägenhet på trettonde våningen nära Providencia gatan, en av de största gatorna i stan som går från centrum och uptown. Min ex-flatemate säger att jag kommer känna av alla jordskalv så mycket mer på den här höjden. Men det har varit lugnt den här sommaren. En enda gång har jag vaknat upp av det där mjuka gungandet som jag känner igen från förra gången jag var här, det är en härlig känsla, att vara halvvaken och gunga fram och tillbaka, som att ligga nere på durken i en båt medan någon ror. Det är en temblor jag talar om nu, en litet jordskalv. En riktig terremoto har jag fortfarande inte upplevt och det är antagligen inte lika trevligt, speciellt inte på trettonde våningen.

Från min balkong ser jag ut över stan (se bild), mot det gigantiska tornet med köpcentret i, jag ser kullen San Cristobal och jag ser bergen där borta. De blir röda mot kvällen när solen lyser på dom, som en röd massiv vägg runt stan, en vägg som dock ibland täcks av dimmiga föroreningar som när denna bild togs. Det är inte lika gemytligt här som på mitt förra ställe. Det är så många som bor i den här byggnaden, det verkar vara kontor och semesterbostäder och människor som kommer och går ständigt. Att ha öppet fönstret under rusningstid och större delen av dagen är omöjligt, alla bilarna, motorcyklarna och framförallt bussarna på gatan inunder. Vad kör de bussarna med i den här stan, krutpulver? På Holanda-gatan började de köra bussar en gång, berättade min ex-flatemate, men efter en vecka protesterade de boende så mycket att bussarna fick sluta köra.

Saknar de lugna mastodontgatorna borta i mina gamla kvarter. Samtidigt är det så skönt att bo själv, att kunna ha mer av ett eget liv, såsom jag är van vid. Min ex-flatemate vill att jag ska komma tillbaka snart. Hon har hyrt ut rummet till en finländsk tjej som inte kan diska efter sig. Bara en månad har hon hyrt ut rummet för sen förväntar hon sig att jag ska flytta tillbaka. Hon pratar engelska så fint min ex-flatemate, sådär som jag skulle kunna tänka mig att en äldre dam skulle prata engelska här om de kunde prata engelska. Hon behåller så mycket från spanskan, tonen, attityden, sätt att prata, mimiken inte minst, det är som att hon bara byter ut orden; "I said ONE month to her. Only one. No more, no. I said one. Then you will come back, I said to her."
Jag har inte sagt det än, att jag inte vet om jag kommer tillbaka. Kanske borde jag ta mig vidare. Holanda, mitt rum där och den sängen, det är som en stor varm famn som jag bara vill vila i, drömma mig bort och sova en evig törnrosasömn. Med träden utanför, med jalusier, jag kommer undan solen, kommer undan allt. Alla krav. Men jag vågar liksom inget där, tror att jag måste ha vyer, måste kunna se lite längre bort från mitt fönster för att faktiskt våga göra saker. Tror inte jag skickat ett enda läskigt mejl från Holanda.
 
Annars bor jag mer eller mindre fortfarande på Starbucks. Som tur är finns det så många Starbucks i den här stan att jag slipper gå till samma café varje dag. De har wifi, det är grejen, och det funkar åtminstone ibland. Kroppen börjar kännas lätt kontaminerad av mina vanor, av diverse sockerdrinkar, choklad och kaffedrycker med olika smaker. Som för att muta mig själv till prestation, till söka jobb och annat. Känner knappt ens av allt sockret längre. 

Kvällstid försöker jag socialisera mig. Träffar en kille på en fest, han ser ut lite som - okej väldigt lite, men iallafall - en chilensk Sean Penn. Han är kortare, han har mörkt hår och ögon som sitter lite ojämnt typ. Han spelar i ett band och de spelar sliskig pop, inte alls min stil och han står där på festen och spelar upp låt efter låt för mig i hopp om att jag ska gilla någon. Till sist sätter han på den "hårdaste" låten de har gjort någonsin och den är fortfarande mesig och intetsägande och han; den här då, jag vet att du kommer gilla den här?!

Vi ses några dagar senare. Okej jag kallar honom Penn nu för att göra det lättare. Han är rätt kul och han är förstående. Han har bott i Europa, det är därför - han har distans till det här landet, han kan se på det med en utlännings ögon (delvis iallafall) och han vet precis hur folk på gatorna kollar sådär frågande på mig här. Han nämner det själv utan att jag ens sagt något om det. Det är lite imponerande. Han pratar mycket, som om han så gärna vill göra ett gott intryck. Allt jag tycker om tycker han tydligen också om. Han pratar om att vara outside the box, men jag vet inte om verkar vara så mycket outside the box. Han har fortfarande kontorsjobb och sånadär avlånga herrskor och randig skjorta när han går till jobbet. Vi dricker gin och tonic på ett ställe som har extrapris den här kvällen, de kostar 14 kronor. Sen går vi till en annan bar och fortsätter med gin och tonic.

När vi ska betala måste jag skynda mig upp med plånboken och insistera på att betala hälften, annars skulle Penn betala. Det är så sjukt ojämlikt här. Om man ville skulle man kunna gå ut och äta och dricka gratis kväll efter kväll här med ett manligt sällskap. Det är självklart inget jag skulle vilja slösa min tid på, men tanken är intressant. Det finns så mycket tjejer själva kan göra för att förbättra jämställdheten i det här landet. Betala för sina egna drinkar till att börja med. Våga stöta på en man på krogen (enbart män stöter här). Och busvissla såklart. Högt som fan.

Blandade dagar #2

Jag lägger ner bloggen, det är ju typ ändå ingen som läser, tänker jag. Du får ju inte fler läsare för att du lägger ner bloggen, säger min vän J. Sant. Dessutom saknar jag min blogg. Min ventil, min klagomur och min lyckosång...eh typ. Jag startar upp bloggen. Får en ny läsare (hej B) men jag uppdaterar hemskt dåligt, jag vet. Mycket tid som går åt till jobbsökandet hemma och diverse misslyckade Skype-intervjuer. Det är lite ironiskt - jag säljer engagerat in hur oerhört bra det går att intervjua mig på andra sidan jorden, vilket snabbt wifi jag har och hur bra ljud och bild funkar. Sedan, vid själva intervjutillfället, failar allt och någon drar igång en bandsåg utanför fönstret, eller så ringer en random telefon i min nya lägenhet, visste inte ens att det fanns en telefon här, än mindre var den är lokaliserad och hur man stänger av den (varför har jag en telefon i min lägenhet och vem fan ringer på den?), eller så försover jag mig och måste gå upp astidigt på grund av tidsskillnaden och sitter där med svullna ögon och post-pisco röst och bara; Öhhh.. Sen fungerar förstås inte tekniken och jag får inte igång den där Skype applikationen de använder och de ser mig, men jag ser inte dem och jag ser inte heller mig själv - det är det värsta tänkbara intervjuscenariot. Jag sitter och ler ansträngt rakt ut i luften och försöker nicka engagerat in i det där lilla svarta hålet rakt fram på min dator och samtidigt se respektabel och intresserad ut. Jag har svårt att känna allvaret i situationen när jag inte ser vem jag pratar med, jag svarar luddigt på frågorna och jag kan inte heller prata bort det faktum att jag saknar mycket av den erfarenhet de efterfrågar. Och så den där ständiga frågan vad jag gör härborta och även om jag överdriver precis allt nyttigt jag någonsin tagit mig för här så räcker det liksom inte till och frågan hänger fortfarande kvar i luften; Vad sa du att du gjorde sa du? Har du ingen biljett hem?

Jag startar upp mitt nya projekt här - att intervjua folk på eget bevåg och samla in olika historier. Först träffar jag en homosexuell kille som blivit utsatt för en homofobisk attack och därefter fått sitt ansikte ihopmonterat på sjukhuset. Han pratar bara spanska men jag mutar en kompis med att hon ska få en pisco sour om hon följer med och översätter. Intervjun går bra, fast han är timme försenad så vi hinner inte ta något foto. Vi bestämmer att vi ska ses nästa vecka för fotot, jag skriver texten men när jag frågar om foto så svarar han inte längre. Lite depp. Arbetet känns förgäves. Får fortsätta till nästa historia..

På kvällarna försöker jag ge mig iväg på saker som jag verkligen vill gå, som bra konserter och klubbar. Det är svårt här, jag har fortfarande ingen perfekt vapendragare som jag vet gillar samma saker. Jag kan ha tre-fyra vänner eller bekanta som säger att de vill haka på och i slutändan droppar alla av, de bjuder oftast med mig på det som de gör istället men det är tröttsamt. Att bestämma att man ska göra något här betyder rätt sällan att man verkligen ska göra det, jag har lärt mig det nu.

Ofta hamnar jag därför på olika events jag egentligen helst undvikit, som de där kvällarna med språkutbyte där diverse märkliga män flockas för att hooka up med en utlänning. Just den här kvällen firar de St Patrick's day och folk har på sig gröna hattar och de spelar latino dance musik som vanligt och tjejerna får gratis drinkar, som lockbete för att gå dit antar jag, för männen är ju där ändå. Jag står med mitt sällskap på dansgolvet och någon chilensk man som ser ut som Ricky Martin försöker ragga med sin latino-dans och sen byts han av mot någon utbytesstudent som bara pratar och pratar och jag rör mig typ stelt, min kropp kan liksom inte röra sig naturligt till den här musiken och killen bara; You have to dance like this..like sexy to this music. Och jag får nog i det ögonblicket och bara tittar på honom och säger med uttråkad ton; I don´t have to do anything. Och han ser förnärmad ut men han slutar iallafall prata så det är det ju värt. Sen säger en kille att jag är tråkig för att jag inte vill dansa i mitten av deras dansring där på golvet. Okej, fuck off och tack för mig, tänker jag och beger mig mot utgången. Orkar inte säga hej då till alla som man egentligen ska göra här med kindpussar i det oändliga, orkar inte heller försvara min tidiga hemgång. Jag tränger mig ut ur klubben och ut på gatan och en söt min-stil-kille cyklar just förbi och han busvisslar och jag har så mycket överskottsenergi att jag busvisslar jättehögt tillbaka och han håller typ på att falla av cykeln, ingen tjej busvisslar tillbaka här och han stannar cykeln och vänder sig om och vet inte vad han ska göra. Haha. Det är en rolig syn. Det hela avbryts av att mina vänner kommer ut från klubben, de har märkt att jag försökt smita utan att säga hej då och det ska jag inte komma undan med, inte utan min kindpuss typ och cykelkillen försvinner.

Marzo

Jag har försökt låtsas som ingenting ett tag, intalat mig att vi är mitt uppe i högsommaren men faktum är att det är höst. Mars är en höstmånad och från första dagen är det som att naturen är tidsinställd - vädret slår om, temperaturen sjunker, löven faller, jag letar inte ständigt efter skugga längre. Llegó Marzo står det överallt, mars har kommit. Folk kommer tillbaka från semestern, skolorna och universiteten börjar. Det är block och pennor och små ryggsäckar i affärerna. Gatorna är fullsmockade med bilar, bussar och tunnelbanevagnar överfulla. Idag är det Superlunes - supermåndag - idag drar allt i gång igen och det är dagen med mest trafik på stadens gator. Jag kom ju iväg så sent på den här resan, jag fick bara en sommarmånad. Sörjer det lite, älskar sommarn här trots den där tryckande värmen. Men det kommer väl fler somrar.. Kvällarna är kallare nu, det är knappt att min långtröja och skinnjacka, det mesta jag har med mig i klädväg, räcker till.

Säger hej då till Holanda. Kanske på återseende. Jag säger hej då till den colombianske dörrvakten som jobbar natt, den enda av dem som jag pratat med. Han börjar jobba klockan elva på kvällen och jobbar fram till sju på morgonen. Sen går han hem och sover och därefter börjar han ett annat jobb klockan två på eftermiddagen och jobbar fram till nattjobbet börjar klockan elva igen. Så håller det på nu i sommar. En gång när vi ses har han tagit ett tredje pass och ska alltså jobba hela dygnet. Han sparar för att åka hem till Colombia och träffa sina två barn som han inte har sett på en massa år. Han ska åka i juni. Antagligen. Det verkar lite oklart än. Allt hänger på jobb och så.
Han verkar tycka att det är trevligt att prata med mig när jag kommer hem sent på kvällarna. Han öppnar dörren till sin lilla hytt, tar av sig hörlurarna och pratar. Att jag inte fattar allt verkar inte störa honom, eller så tror han att jag fattar eftersom jag säger si, si hela tiden och nickar förstående. Han pratar fort, mumlar ibland helt ohörbart och jag förstår kanske tio procent av våra konversationer men eftersom vi pratat så många gånger nu och han ofta säger samma saker så lägger jag sakta pusslet.
Jag säger hej då till Sverige-gatan och till alla de andra Håkan-gatorna jag brukar gå på. Till min supersäng och mina fyra kuddar som jag brukar ha som ett berg över mig när jag sover. Till min flatmate såklart, och hon säger att jag är välkommen tillbaka. Nos vemos.

Jag sitter..

Jag sitter på Starbucks med datorn. Ofta gör jag det, flera gånger i veckan. Det är få andra caféer som har ett fungerade wifi. Helst sitter jag på den som ligger i Bellavista, området som är fullt av barer och restauranger. Här finns en stor innergård, en patio, där de mest turistiga av alla restaurangerna ligger. Jag känner mig inte fullt så uttittad här som jag kan göra på andra ställen, här är de mer vana vid turister (även om det sällan betyder att de pratar engelska). Ibland äter jag på någon av restaurangerna eller tar ett glas vin eller en pisco sour på en uteservering. Kan spendera större delen av en dag i den här pation.

Jag söker sommarjobb. Läser. Filosoferar. Planerar vad jag ska göra på kvällen. Skickar någon pitch. Det sistnämnda gör jag ofta lätt berusad, det räcker med en drink i hettan för att allt ska bli härligt yrigt. Jag skriver förstås pitcharna nykter men alla tvivel hopar sig och jag vågar inte, vill inte skicka iväg, tänker att jag sällan får några svar ändå. Att inte försöka innebär mindre risk för fail. Inte förens efter den där drinken får jag det gjort. Skicka, skicka, skicka. Orkar jag inte gå hem sen så tar jag en taxi, det kostar nästan ingenting.

Äter peruanskt en dag och servitören börjar prata med mig. Han kommer ut många gånger till mitt bord och försöker prata engelska. Han säger att vi kan ses för språkutbyte och ber om mitt nummer, allt medan hans kollegor står och fnittrar i dörren. Jag ger honom mitt nummer men sen inser jag att han tror att det är en dejt och han slutar typ aldrig skriva. Undviker det hörnet av pation därefter.
En annan dag sitter jag på en Starbucks uptown, det är sent en kväll och en annan peruansk kille kommer in, han verkar självsäker, han är lång, ung, kanske tjugo. Jag gick förbi med mina vänner och jag såg dig genom fönstret och tänkte att jag var tvungen att säga hej. Han berättar att han varit här ett år och när jag frågar vad han gör säger han "just fucking around", jag tror att han vill säga att han bara hänger runt, att han tar dagen som den kommer. Jag undrar hur han försörjer sig. Han verkar så...fri. Hans ansikte är lite ärrat men han bär fina märkeskläder. Han frågar om mitt nummer och han fumlar med orden och säger att han inte brukar vara nervös men han är det just nu och han vet inte varför. Det har gått några veckor nu och jag har lärt mig att säga att jag har en kille. Han nickar och han säger stolt; Jag försökte iallafall och jag ler och tycker att det är fint att han är så ung och har fattat det där redan, han behöver inte ens någon pisco, och jag svarar; ja man ska alltid försöka och sen försvinner han ut till sina vänner och sitt "fucking around"-liv.

Holanda

Jag hyr ett rum hos en tjej från Couchsurfing i några dagar. Hon hjälper mig för övrigt ut ur den där hemska lägenheten downtown, hon läser mitt kontrakt och följer med mig till förmedlingen när jag ska försöka avsluta det hela.

Hon är snäll. Hon pratar bara spanska. Det funkar förvånansvärt bra. Jag drar mitt första skämt på spanska. Hon har varit utan jobb i ett år för att resa jorden runt. Nu ska hon skaffa ett nytt jobb men inte just precis nu för det är sommar och alla är på semester. Istället är hon hemma varje dag. Sitter och tittar på romantiska amerikanska filmer eller lyssnar på electro dance-musik. Allt med hörlurar faktiskt, och det tar jag tacksamt emot. Jag tror de första dagarna att jag ska bli galen av att aldrig få en minut för mig själv men också det går förvånansvärt bra. Hon lagar mat, jag diskar. Vi snackar mycket, ofta med hjälp av google translate. Vi går till mataffären, jag köper chips. Öppnar påsen så fort vi kommit utanför affären Como una ninja säger hon (som ett litet barn). Hon säger också att jag pratar spanska som hennes tvååriga systerdotter. Haha. Sen är det dags att dra vidare. Fortsätter Uptown...

Hamnar här. Holanda heter gatan. Åh. De första jag möter på gatan utanför är två tyskar. Det är inte ofta jag hör andra språk än spanska på gatan. Känner mig lite mindre ensam. Två gator bort ligger Calle Suecia (Sverige) och svenska ambassaden. Jag passerar en kyrka och ALLA är blonda. Blir ännu mer euforisk. Jag ska börja gå i kyrkan! Inser sen att de har kritvitt hår - de är inte blonda, de är bara väldigt gamla. Aja.

Här är byggnaderna som stora, stabila kolosser. Ofta har de uppfinningsrika detaljer, som svängda balkonger och annat som får dem att sticka ut och på utsidan av husen står arkitekten eller arkitektbyråns namn. Det är ett lugnt område, här bor många äldre. Gatorna är breda och fulla av träd. De små gräsmattorna utanför husen sköts omsorgsfullt om med vattenspridare. På de här gatorna går jag på kvällarna och sjunger med i Håkan-låtar högt. Jag kan liksom inte sluta gå när jag väl ha börjat, de är så inbjudande de här gatorna och sena kvällar är det rätt tomt på folk så jag kan sjunga.

I mitt rum kan jag se månen från min säng. Jag har en stor mjuk säng och fyra kuddar och jag sover diagonalt över sängen bara för att jag kan. Min flatmate har köpt plastblommor och nya lakan när jag kommer. Jag sover som en stock här, minst nio-tio timmar varje natt. Har en vecka kvar i det här rummet innan jag måste flytta, vill inte att den ska ta slut.

Det bor 6 miljoner..

Det bor 6 miljoner människor i den här stan. Ändå, när jag är på väg hem från supermercadon (mataffären) med en massa kassar i ett område rätt off, långt ifrån någon metro så träffar jag åter på Bandkillens bandkollega (den blonda), han går in i en restaurang och när jag fortsätter fram så passerar jag den andra bandkollegan. Han står vid en bil. Jag korsar gatan, fäller ner solglasögonen, flyr lite. Vad är oddsen?

Blandade dagar

Dagarna går, veckorna går. De enda två vännerna jag har kvar här i stan är på semester. Jag försöker skaffa nya, tvingar iväg mig själv på ett cs-möte. Det är en rätt konstig tillställning som kan innebära alltifrån en fullträff om man träffar en trevlig person som man kan bli vän med, eller en rätt segdragen kväll med timmar beståendes av att svara på exakt samma frågor, höra samma skämt; Suecia o Suiza? (Sverige eller Schweiz), leka diverse drinklekar och försöka undvik invites från tråkiga män om att gå ut dansa salsa.

Iallafall, jag går dit. Träffar en mexikan med en ukulele. Vi firar kinesiskt nyår den här kvällen (fråga mig inte varför) och alla får en såndär kinesisk liten kaka med ett budskap inuti, något som ska gälla för det nya året. På min står det; Nuevos romances de pasión aparecen en tu vida. Det ska komma romanser i mitt liv alltså. Mexikanen kollar runt och alla de andra har fått meddelanden som liknar varandra men jag är den enda som har fått detta romantiska meddelande. Det bådar ju gott.

Går på ytterligare ett cs-möte, ska möta upp en tjej som verkar schysst. Vi har precis kommit till baren när arrangören ropar; Nu ska vi spela bingooo, alla samlas i stora rummet! Jag frågar desperat min nyfunna vän om hon röker och hon; Är det en invite? och så skyndar vi oss ut på uteserveringen för att slippa spela bingo med de andra. Snart får sällskap av mexikanen och några till, jag dricker pisco sour för första gången sen jag kom hit, de är sjukt goda på den här baren. Det är happy hour och man kan köpa två drinkar för 45 kr.

Sen drar vi vidare till min favoritklubb. Som jag har saknat det här, att betala nästan ingenting för att gå och lyssna på bra chilensk pop/rock. När bandet har spelat klart står vi utanför och snackar sådär som man alltid gör här och de modigaste av killarna på stället (typ de yngre) vågar prata med en. Tjejen drar hem och mexikanen säger att han vill stanna så vi sätter oss vid en av alla de färgglada graffitimålade portarna och han pratar om månen, den är nästan full och om stjärnor bla bla, fast jag är full så det är fint. Sen åker vi hem var för sig.

Träffar mexikanen igen två dagar senare. Vi går till något rockställe med en massa rockkillar och jag tänker typ; varför är jag här med en 70-tals hippie? Mexikanen verkar tro att vi är på dejt nu och han pratar om stjärnor, och idag är jag ju inte full tyvärr och bara; Que? Orkar inte prata stjärnor.
Han är snäll men samtidigt rätt oskön och beter sig icke gentlemannamässig. Han tycker att jag är tråkig för att jag vill åka hem innan metron slutat gå och verkar inte bryr sig om hur jag ska ta mig hem när jag väljer att stanna kvar. Han pratar om att han stör sig på chilenska dricksen som kallas frivillig fastän den står med på notan. Han frågar kyparen om det och jag vill bara sjunka under jorden för att det är så pinsamt (det rör sig om typ 10 kr). Sen vill han betala sin del av notan med kort som man liksom inte gör här. Jag tror att både jag och kyparen tänker att jag borde sitta där med någon annan.

Kvällen avslutas med att jag tar en taxi, säger hastigt hej då till mexikanen utanför och taxichauffören säger; Var det den fulaste killen du kunde hitta här? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över den kommentaren, han är ju inte ful mexikanen men jag antar att chauffören syftar på att han ser mexikansk ut, och dessutom hippie med sina stora 70-tals glasögon, och inget av det anses väl fint här. Konstaterar att de är rätt frispråkiga här.

Reflektioner

Måste ventilera lite tankar kring vad som skiljer hemma och här (varning för långt inlägg).

x Portvaktaren. Alla hus jag har bott i här förutom ett har låsta grindar utanför huset eller en låst port. Eller både och. Innanför porten sitter en liten herre (oftast är det en man) bakom en receptionsdisk och trycker på en knapp för att släppa in dig. Om du inte bor där så får du meddela vilken lägenhet du ska till och så ringer den lille herren upp till den lägenheten och frågar om han ska släppa in dig. Ibland får du då även skriva ner ditt namn, datum, personnummer eller passnummer (för de som inte har chilensk personnummer som heter RUT) i en stor bok. Som en loggbok. Full koll alltså.
Det känns tryggt visst, men en som är ovan kan lätt få obehagskänslor av all denna övervakning. Portvaktaren vet ju typ allt om dig. De vet när du går ut, när du kommer hem, din dagsform; om du ser trött eller glad ut, vilka vänner du tar hem, vem du dejtar, om du drar hem ett one night stand etc etc. Det tog mig ett tag att fatta att de också har övervakningsskärmar bakom sin lilla disk där de kan se in i hissen, i husets korridorer osv. Jag som borde vetat det sen förra gången, ändå stod jag de första veckorna och gjorde miner framför spegeln i hissen, sjöng med i någon låt eller fick en skrattattack för att jag just upplevt något roligt eller pinsamt - som på förra stället när det lät som att portvaktaren satt o tittade på hårdporr bakom sin disk HÖGT när jag passerade och jag fick skynda mig in i hissen för att (som jag trodde) få skratta obemärkt.

x Ineffektiviteten. Bakom varje hårt arbetande person sitter två-tre stycken som inte arbetar. Kanske inte på kontor, men i många affärer. Upphör aldrig att förvånas över det här. Jag stod i kö i en liten mataffär förut och en kille står i kassan och tar betalt medan de två andra medarbetarna sitter och snackar med varandra bakom en stängd kassa och typ glor på alla i kön. Jag gick in i ett apotek häromdagen och kunde konstatera att det arbetade cirka tio personer där. En eller två väktare står och snicksnackar, tre-fyra tjejer står och hänger bakom en tom parfymdisk, något kassabiträde sitter och kollar sin mobil. Tänker även på:

x Kassa-packarna. De står och packar dina grejer i mataffären och för detta ska du ska ge dem mynt i storleksordningen runt motsvarande 7 kr. De byts de av, ibland delar tre personer på en kassa. Så mer än halva tiden står de bara bakom kassorna och snackar med varandra. Det är inte barn vi pratar om, de är väl från 16-18 upp till min ålder. Seriöst, det måste väl finnas något bättre de kan göra?

x Vänligheten. Många, de allra flesta faktiskt, som jag träffar på är trevliga. Ibland i småaffärerna är de lite reserverade vilket jag mest tror beror på min dåliga spanska. Har i princip aldrig blivit blåst på pengar i taxin (även om jag vet att det förekommer). De flesta taxichaufförer pratar vänligt med mig. Alla grannar säger hej. Alla bilar stannar för mig där det inte finns trafikljus.
En parentes: Har stött på två riktigt otrevliga personer som jag minns, den där taxichauffören för två år sedan som sa typ "ta din hora och kliv av min bil" till min kompis när han blev sur för att han inte hittade vägen (jag förstod inte vad han sa då vilket var tur). Och en sen kväll förra veckan då en man körde upp på cykel tätt bredvid mig och sa hej rätt närgånget och jag svarande inte, sedan cyklade han ifatt mig typ tre kvarter därifrån och körde in mellan mig och min port när jag just skulle gå in och sa "you don't have to be so fucking arrogant".

x Föroreningarna. Barn får allergier och astma och familjer tvingas flytta ut på landet. Staden är omgiven av berg i nästan alla väderstreck vilket gör att all skit bara stannar kvar i luften ovanför. På vintern blir det tydligen ännu värre.

x Givmildheten. Min nya flatemate bjuder mig på middag min första dag i nya lägenheten. Hon visar på allt i lägenheten, säger att jag kan ta av allt, använda allt. Hon introducerar mig till sin vän och bjuder med mig till hennes pappas gård i en annan stad. De är så vana att dela saker. Boende, mat, sällskap.

x Trafiken. Många jag pratar med här säger att de inte vill ha körkort eller bil på grund av säkerheten. Folk kör som galningar, inte minst de fallfärdiga bussarna i kollektivtrafiken som dundrar förbi. Tydligen är det anledningen till att folk kör såna extrema monsterjeepar här, för att klara sig med livet i behåll vid en krock. Samtidigt är hela staden och samhället uppbyggt för dem som har bil, framförallt om man bor i överklassområdena längre från en metro.
Glömmer aldrig när jag skulle till det där fancy sjukhuset förra gången jag var här och gick i typ en timme från närmsta busshållplats, längs väggrenen på en stor väg. Det var liksom INGEN som någonsin i världshistorien hade tagit sig till det där sjukhuset per fot och när jag kom fram till sjukhusparkeringen så kom det en liten golfbil och hämtade upp mig och körde mig hundratal meter till sjukhusentrén. Haha.

x Klassamhället och fördomarna. Vilket universitet du har gått på är jätteviktigt i det här landet, ditt efternamn likaså. Min ex flatmate berättade att många arbetsgivare bara kollar efter rätt universitet i CV:t, har du inte gått på de två finaste universiteten så sållas ansökan bort. Här är det fint att vara ljus och lång. Ju närmare man kommer överklassområdena desto mer lika européer är folk. Som blond är du automatiskt jätterik och blir behandlad därefter. Vakterna som står i varje affär är sällan misstänksamma mot mig, jag behöver inte visa upp min väska och liknande. Jag skulle till och med kunna komma undan med att pissa gratis på Starbucks..
Den där synen på mig som rik kan kännas rätt störande. De flesta som jag lärt känna här verkar ändå ha det bättre ställt ekonomiskt än mig och min familj (dock jättesvårt att jämföra eftersom det är helt olika samhällen). Deras föräldrar har betalat för deras utbildning, universitetsavgifter och uppehälle under tiden. Föräldrarna betalar för svindyra sjukvårdsförsäkringar och fixar inte sällan boende. Barnen har aldrig haft något skitjobb som jag har haft, de har knappt ens jobbat förens efter utbildningen. Det finns förstås väldigt många fattiga här, men det finns även en rätt stor välbärgad medelklass/överklass.

x Disksvampen. Här diskar man sina glas, tallrikar, bestick, ja allt med en såndär liten tvättsvamp som vi använder för att rengöra grejer med i köket. En sån som är gul och grön. De rengör också skit med den PLUS att de diskar med den. Tänk dig ett djupt glas och så ska du ner med den där sunkiga svampen och försöka få det rent. Inte konstigt att ALLT porslin är skitigt här. Jag diskar allt innan användning.

Movin' Uptown

Jag flyttar till en liten skiten lägenhet downtown. Bland byggarbeten, en aldrig sinande trafikström, stekhet sol och gator utan träd. Där Curico korsar Lira. Man säger alltid adresserna så här, till exempel när man åker taxi, för att chauffören ska veta var någonstans på gatan han ska stanna.

Iallafall, jag fattar inte ens hur det går till. Jag åker och kollar på lägenheten innan och jag tackar ja. Ändå vet jag från sekunden jag kommer in med alla mina väskor att jag hatar stället. Det är som ett motellrum hämtat från någon sunkig porrfilm. Det är lågt till tak, två stenhårda sängar bredvid varandra, lite möbler i trä och stål och ett litet kök med såndär bardisk. Allt från typ 80-talet. För att få varmvatten måste man öppna ett skåp och tända på en gasanordning. Det finns två tv-apparater och en äcklig toalett. Fönstren vetter mot en bakgård som är helt inramad med hus på alla sidor. Längst ner en tafflig fontän och en liten lekpark. Barnens skrik och detta ständiga "hola" ekar mellan husen. I mitten av lekplatsen finns en sorts skorsten där avgaserna från parkeringen nedanför pyser ut. Det känns som att jag inte kan andas ordentligt, det finns ingen luft på den instängda bakgården, än mindre i lägenheten.
Min granne har kanariefåglar på balkongen och de får mig att drömma märkligt, som om jag är någon helt annanstans. I en radhuslänga i Sverige på 90-talet eller på någon exotisk ö. Får känslan av att vara med i en roman av Sara Stridsberg, det känns så luddigt, overkligt, dammigt. Inser snabbt att jag inte kan stanna här i tre månader som kontraktet säger. Skyller på att jag är allergisk mot något i huset. Den söta tanten som lämnade över lägenheten kommer tillbaka och jag lämnar nycklarna. Jag skäms lite. Hur hamnade jag här? Jag vet inte. Förlorar massa pengar. Förlåter mig själv och går vidare. Movin' Uptown..

Det är lördag..

Det är lördag och jag har varit i stan i två dagar. Konsertkillen (min vän som jag brukade gå på konserter med förra gången jag var här) frågade redan för flera veckor sedan om jag ville gå på en konsert med någon känd dj när jag kom hit. Jag tyckte det lät kul och sa ja. Innan jag går ut kollar jag upp eventet på fb. Ser att Bandkillen, han jag blev så kär i här för två år sedan, har attendat. Blir lite nervös. Men han har också attendat ett annat event. Alltså 50 % chans/risk. Jag tänker att det skulle vara skönt att träffa på honom där och säga hej och få det överstökat. Vi kommer kanske ändå träffa på varandra förr eller senare eftersom vi hänger på samma ställen.

Iallafall, först ska jag möta upp en tjej jag snackat med tidigare, vi ska ses utanför stället och dricka med hennes vänner. Stället är som en stor kupol som ligger i en gigantisk park, jag kollar upp var det ligger på Google map och tänker att det bara är att gå från metron. Ser ut som en 15-minuters promenad. ICKE. Glömmer att allt i den här stan är byggt för bilar, finner mig själv gåendes längs med parken men med en sexfilig motorväg och en ovanjord-metro emellan oss. Inga övergångar. Går i mer än en timme på en mörk, skum gata innan jag till slut kan ta en taxi den sista biten.

Vi dricker, folk kör in i parken med sina stora jeepar, många tar bilen till klubben här. Folket är snälla men de snackar spanska och jag försöker förstå men fattar bara hälften. Vi går in, det är fullsmockat med folk, det är mörkt och svårt att se annat än ansikten. Vi går längs gången som leder runt hela dansgolvet, vi går och går och precis när vi kommit till andra sidan arenan och ska tränga oss ner på dansgolvet så ser jag Bandkillens bandkollega. Han tittar på mig, inte för att han vet vem jag är, för det gör han inte, utan för att (antagligen) han har blonderat håret i exakt samma nyans som jag och vi är typ de enda blonda på hela den här fullproppade arenan. Jag behöver bara några sekunder för att scanna av vännerna som står omkring honom - Bandkillen är inte där. To be continued alltså..

Do it all over again

Två år senare. Läser mitt senaste inlägg och blir nostalgisk. Allt var så nytt den gången och jag var så...ung. Typ. Utan förväntningar, utan föreställningar om hur det skulle bli.

Tillbaka nu. Landar efter nattflygningen, hämtar väskorna och tar mig ut i ankomsthallen iklädd alla åtta lager kläder som jag fick packa på mig själv ett dygn tidigare i Stockholm, för att allt inte fick plats i väskorna. Konstaterar att det är minst sju lager för mycket i Santiagos 35-gradiga värme. Tar en taxi och åker in mot stan på motorvägen. Förbi förorterna, allt är dammigt och solmatt, rutorna nedvevade som vanligt i taxin, det susar i öronen och håret flyger omkring i ansiktet. Efter tio, femton minuter kommer vi till downtown. Skitigt som jag minns det, det kryllar av människor, ljuden studsar runt, musiken. Jag har väntat så länge på det här, jag har suttit i ett kontor i ett år och tittat ut genom ett fönster och tänkt på det här och ändå...jag känner typ ingenting, ingenting förutom trötthet.

Jag är som en oformlig isklump de första dagarna. Är inte riktigt redo, rör mig inte i takt med staden, jag vill vara fri, inte behöva stanna för minsta rödljus, inte behöva se upp för cyklister och bilar och hål i gatan. Inte behöva möta alla blickar, de som flörtar eller de som bara kollar på mig med en frågande blick; vad gör du här? Jag har inga svar, jag vet ju knappt själv vad jag gör här. Jag testar mig fram. Längtar tillbaka till havet där jag bodde innan jag åkte. Längtar efter blåst och vind och vågor, efter den kraften.