Holanda

Jag hyr ett rum hos en tjej från Couchsurfing i några dagar. Hon hjälper mig för övrigt ut ur den där hemska lägenheten downtown, hon läser mitt kontrakt och följer med mig till förmedlingen när jag ska försöka avsluta det hela.

Hon är snäll. Hon pratar bara spanska. Det funkar förvånansvärt bra. Jag drar mitt första skämt på spanska. Hon har varit utan jobb i ett år för att resa jorden runt. Nu ska hon skaffa ett nytt jobb men inte just precis nu för det är sommar och alla är på semester. Istället är hon hemma varje dag. Sitter och tittar på romantiska amerikanska filmer eller lyssnar på electro dance-musik. Allt med hörlurar faktiskt, och det tar jag tacksamt emot. Jag tror de första dagarna att jag ska bli galen av att aldrig få en minut för mig själv men också det går förvånansvärt bra. Hon lagar mat, jag diskar. Vi snackar mycket, ofta med hjälp av google translate. Vi går till mataffären, jag köper chips. Öppnar påsen så fort vi kommit utanför affären Como una ninja säger hon (som ett litet barn). Hon säger också att jag pratar spanska som hennes tvååriga systerdotter. Haha. Sen är det dags att dra vidare. Fortsätter Uptown...

Hamnar här. Holanda heter gatan. Åh. De första jag möter på gatan utanför är två tyskar. Det är inte ofta jag hör andra språk än spanska på gatan. Känner mig lite mindre ensam. Två gator bort ligger Calle Suecia (Sverige) och svenska ambassaden. Jag passerar en kyrka och ALLA är blonda. Blir ännu mer euforisk. Jag ska börja gå i kyrkan! Inser sen att de har kritvitt hår - de är inte blonda, de är bara väldigt gamla. Aja.

Här är byggnaderna som stora, stabila kolosser. Ofta har de uppfinningsrika detaljer, som svängda balkonger och annat som får dem att sticka ut och på utsidan av husen står arkitekten eller arkitektbyråns namn. Det är ett lugnt område, här bor många äldre. Gatorna är breda och fulla av träd. De små gräsmattorna utanför husen sköts omsorgsfullt om med vattenspridare. På de här gatorna går jag på kvällarna och sjunger med i Håkan-låtar högt. Jag kan liksom inte sluta gå när jag väl ha börjat, de är så inbjudande de här gatorna och sena kvällar är det rätt tomt på folk så jag kan sjunga.

I mitt rum kan jag se månen från min säng. Jag har en stor mjuk säng och fyra kuddar och jag sover diagonalt över sängen bara för att jag kan. Min flatmate har köpt plastblommor och nya lakan när jag kommer. Jag sover som en stock här, minst nio-tio timmar varje natt. Har en vecka kvar i det här rummet innan jag måste flytta, vill inte att den ska ta slut.

Det bor 6 miljoner..

Det bor 6 miljoner människor i den här stan. Ändå, när jag är på väg hem från supermercadon (mataffären) med en massa kassar i ett område rätt off, långt ifrån någon metro så träffar jag åter på Bandkillens bandkollega (den blonda), han går in i en restaurang och när jag fortsätter fram så passerar jag den andra bandkollegan. Han står vid en bil. Jag korsar gatan, fäller ner solglasögonen, flyr lite. Vad är oddsen?

Blandade dagar

Dagarna går, veckorna går. De enda två vännerna jag har kvar här i stan är på semester. Jag försöker skaffa nya, tvingar iväg mig själv på ett cs-möte. Det är en rätt konstig tillställning som kan innebära alltifrån en fullträff om man träffar en trevlig person som man kan bli vän med, eller en rätt segdragen kväll med timmar beståendes av att svara på exakt samma frågor, höra samma skämt; Suecia o Suiza? (Sverige eller Schweiz), leka diverse drinklekar och försöka undvik invites från tråkiga män om att gå ut dansa salsa.

Iallafall, jag går dit. Träffar en mexikan med en ukulele. Vi firar kinesiskt nyår den här kvällen (fråga mig inte varför) och alla får en såndär kinesisk liten kaka med ett budskap inuti, något som ska gälla för det nya året. På min står det; Nuevos romances de pasión aparecen en tu vida. Det ska komma romanser i mitt liv alltså. Mexikanen kollar runt och alla de andra har fått meddelanden som liknar varandra men jag är den enda som har fått detta romantiska meddelande. Det bådar ju gott.

Går på ytterligare ett cs-möte, ska möta upp en tjej som verkar schysst. Vi har precis kommit till baren när arrangören ropar; Nu ska vi spela bingooo, alla samlas i stora rummet! Jag frågar desperat min nyfunna vän om hon röker och hon; Är det en invite? och så skyndar vi oss ut på uteserveringen för att slippa spela bingo med de andra. Snart får sällskap av mexikanen och några till, jag dricker pisco sour för första gången sen jag kom hit, de är sjukt goda på den här baren. Det är happy hour och man kan köpa två drinkar för 45 kr.

Sen drar vi vidare till min favoritklubb. Som jag har saknat det här, att betala nästan ingenting för att gå och lyssna på bra chilensk pop/rock. När bandet har spelat klart står vi utanför och snackar sådär som man alltid gör här och de modigaste av killarna på stället (typ de yngre) vågar prata med en. Tjejen drar hem och mexikanen säger att han vill stanna så vi sätter oss vid en av alla de färgglada graffitimålade portarna och han pratar om månen, den är nästan full och om stjärnor bla bla, fast jag är full så det är fint. Sen åker vi hem var för sig.

Träffar mexikanen igen två dagar senare. Vi går till något rockställe med en massa rockkillar och jag tänker typ; varför är jag här med en 70-tals hippie? Mexikanen verkar tro att vi är på dejt nu och han pratar om stjärnor, och idag är jag ju inte full tyvärr och bara; Que? Orkar inte prata stjärnor.
Han är snäll men samtidigt rätt oskön och beter sig icke gentlemannamässig. Han tycker att jag är tråkig för att jag vill åka hem innan metron slutat gå och verkar inte bryr sig om hur jag ska ta mig hem när jag väljer att stanna kvar. Han pratar om att han stör sig på chilenska dricksen som kallas frivillig fastän den står med på notan. Han frågar kyparen om det och jag vill bara sjunka under jorden för att det är så pinsamt (det rör sig om typ 10 kr). Sen vill han betala sin del av notan med kort som man liksom inte gör här. Jag tror att både jag och kyparen tänker att jag borde sitta där med någon annan.

Kvällen avslutas med att jag tar en taxi, säger hastigt hej då till mexikanen utanför och taxichauffören säger; Var det den fulaste killen du kunde hitta här? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över den kommentaren, han är ju inte ful mexikanen men jag antar att chauffören syftar på att han ser mexikansk ut, och dessutom hippie med sina stora 70-tals glasögon, och inget av det anses väl fint här. Konstaterar att de är rätt frispråkiga här.

Reflektioner

Måste ventilera lite tankar kring vad som skiljer hemma och här (varning för långt inlägg).

x Portvaktaren. Alla hus jag har bott i här förutom ett har låsta grindar utanför huset eller en låst port. Eller både och. Innanför porten sitter en liten herre (oftast är det en man) bakom en receptionsdisk och trycker på en knapp för att släppa in dig. Om du inte bor där så får du meddela vilken lägenhet du ska till och så ringer den lille herren upp till den lägenheten och frågar om han ska släppa in dig. Ibland får du då även skriva ner ditt namn, datum, personnummer eller passnummer (för de som inte har chilensk personnummer som heter RUT) i en stor bok. Som en loggbok. Full koll alltså.
Det känns tryggt visst, men en som är ovan kan lätt få obehagskänslor av all denna övervakning. Portvaktaren vet ju typ allt om dig. De vet när du går ut, när du kommer hem, din dagsform; om du ser trött eller glad ut, vilka vänner du tar hem, vem du dejtar, om du drar hem ett one night stand etc etc. Det tog mig ett tag att fatta att de också har övervakningsskärmar bakom sin lilla disk där de kan se in i hissen, i husets korridorer osv. Jag som borde vetat det sen förra gången, ändå stod jag de första veckorna och gjorde miner framför spegeln i hissen, sjöng med i någon låt eller fick en skrattattack för att jag just upplevt något roligt eller pinsamt - som på förra stället när det lät som att portvaktaren satt o tittade på hårdporr bakom sin disk HÖGT när jag passerade och jag fick skynda mig in i hissen för att (som jag trodde) få skratta obemärkt.

x Ineffektiviteten. Bakom varje hårt arbetande person sitter två-tre stycken som inte arbetar. Kanske inte på kontor, men i många affärer. Upphör aldrig att förvånas över det här. Jag stod i kö i en liten mataffär förut och en kille står i kassan och tar betalt medan de två andra medarbetarna sitter och snackar med varandra bakom en stängd kassa och typ glor på alla i kön. Jag gick in i ett apotek häromdagen och kunde konstatera att det arbetade cirka tio personer där. En eller två väktare står och snicksnackar, tre-fyra tjejer står och hänger bakom en tom parfymdisk, något kassabiträde sitter och kollar sin mobil. Tänker även på:

x Kassa-packarna. De står och packar dina grejer i mataffären och för detta ska du ska ge dem mynt i storleksordningen runt motsvarande 7 kr. De byts de av, ibland delar tre personer på en kassa. Så mer än halva tiden står de bara bakom kassorna och snackar med varandra. Det är inte barn vi pratar om, de är väl från 16-18 upp till min ålder. Seriöst, det måste väl finnas något bättre de kan göra?

x Vänligheten. Många, de allra flesta faktiskt, som jag träffar på är trevliga. Ibland i småaffärerna är de lite reserverade vilket jag mest tror beror på min dåliga spanska. Har i princip aldrig blivit blåst på pengar i taxin (även om jag vet att det förekommer). De flesta taxichaufförer pratar vänligt med mig. Alla grannar säger hej. Alla bilar stannar för mig där det inte finns trafikljus.
En parentes: Har stött på två riktigt otrevliga personer som jag minns, den där taxichauffören för två år sedan som sa typ "ta din hora och kliv av min bil" till min kompis när han blev sur för att han inte hittade vägen (jag förstod inte vad han sa då vilket var tur). Och en sen kväll förra veckan då en man körde upp på cykel tätt bredvid mig och sa hej rätt närgånget och jag svarande inte, sedan cyklade han ifatt mig typ tre kvarter därifrån och körde in mellan mig och min port när jag just skulle gå in och sa "you don't have to be so fucking arrogant".

x Föroreningarna. Barn får allergier och astma och familjer tvingas flytta ut på landet. Staden är omgiven av berg i nästan alla väderstreck vilket gör att all skit bara stannar kvar i luften ovanför. På vintern blir det tydligen ännu värre.

x Givmildheten. Min nya flatemate bjuder mig på middag min första dag i nya lägenheten. Hon visar på allt i lägenheten, säger att jag kan ta av allt, använda allt. Hon introducerar mig till sin vän och bjuder med mig till hennes pappas gård i en annan stad. De är så vana att dela saker. Boende, mat, sällskap.

x Trafiken. Många jag pratar med här säger att de inte vill ha körkort eller bil på grund av säkerheten. Folk kör som galningar, inte minst de fallfärdiga bussarna i kollektivtrafiken som dundrar förbi. Tydligen är det anledningen till att folk kör såna extrema monsterjeepar här, för att klara sig med livet i behåll vid en krock. Samtidigt är hela staden och samhället uppbyggt för dem som har bil, framförallt om man bor i överklassområdena längre från en metro.
Glömmer aldrig när jag skulle till det där fancy sjukhuset förra gången jag var här och gick i typ en timme från närmsta busshållplats, längs väggrenen på en stor väg. Det var liksom INGEN som någonsin i världshistorien hade tagit sig till det där sjukhuset per fot och när jag kom fram till sjukhusparkeringen så kom det en liten golfbil och hämtade upp mig och körde mig hundratal meter till sjukhusentrén. Haha.

x Klassamhället och fördomarna. Vilket universitet du har gått på är jätteviktigt i det här landet, ditt efternamn likaså. Min ex flatmate berättade att många arbetsgivare bara kollar efter rätt universitet i CV:t, har du inte gått på de två finaste universiteten så sållas ansökan bort. Här är det fint att vara ljus och lång. Ju närmare man kommer överklassområdena desto mer lika européer är folk. Som blond är du automatiskt jätterik och blir behandlad därefter. Vakterna som står i varje affär är sällan misstänksamma mot mig, jag behöver inte visa upp min väska och liknande. Jag skulle till och med kunna komma undan med att pissa gratis på Starbucks..
Den där synen på mig som rik kan kännas rätt störande. De flesta som jag lärt känna här verkar ändå ha det bättre ställt ekonomiskt än mig och min familj (dock jättesvårt att jämföra eftersom det är helt olika samhällen). Deras föräldrar har betalat för deras utbildning, universitetsavgifter och uppehälle under tiden. Föräldrarna betalar för svindyra sjukvårdsförsäkringar och fixar inte sällan boende. Barnen har aldrig haft något skitjobb som jag har haft, de har knappt ens jobbat förens efter utbildningen. Det finns förstås väldigt många fattiga här, men det finns även en rätt stor välbärgad medelklass/överklass.

x Disksvampen. Här diskar man sina glas, tallrikar, bestick, ja allt med en såndär liten tvättsvamp som vi använder för att rengöra grejer med i köket. En sån som är gul och grön. De rengör också skit med den PLUS att de diskar med den. Tänk dig ett djupt glas och så ska du ner med den där sunkiga svampen och försöka få det rent. Inte konstigt att ALLT porslin är skitigt här. Jag diskar allt innan användning.

Movin' Uptown

Jag flyttar till en liten skiten lägenhet downtown. Bland byggarbeten, en aldrig sinande trafikström, stekhet sol och gator utan träd. Där Curico korsar Lira. Man säger alltid adresserna så här, till exempel när man åker taxi, för att chauffören ska veta var någonstans på gatan han ska stanna.

Iallafall, jag fattar inte ens hur det går till. Jag åker och kollar på lägenheten innan och jag tackar ja. Ändå vet jag från sekunden jag kommer in med alla mina väskor att jag hatar stället. Det är som ett motellrum hämtat från någon sunkig porrfilm. Det är lågt till tak, två stenhårda sängar bredvid varandra, lite möbler i trä och stål och ett litet kök med såndär bardisk. Allt från typ 80-talet. För att få varmvatten måste man öppna ett skåp och tända på en gasanordning. Det finns två tv-apparater och en äcklig toalett. Fönstren vetter mot en bakgård som är helt inramad med hus på alla sidor. Längst ner en tafflig fontän och en liten lekpark. Barnens skrik och detta ständiga "hola" ekar mellan husen. I mitten av lekplatsen finns en sorts skorsten där avgaserna från parkeringen nedanför pyser ut. Det känns som att jag inte kan andas ordentligt, det finns ingen luft på den instängda bakgården, än mindre i lägenheten.
Min granne har kanariefåglar på balkongen och de får mig att drömma märkligt, som om jag är någon helt annanstans. I en radhuslänga i Sverige på 90-talet eller på någon exotisk ö. Får känslan av att vara med i en roman av Sara Stridsberg, det känns så luddigt, overkligt, dammigt. Inser snabbt att jag inte kan stanna här i tre månader som kontraktet säger. Skyller på att jag är allergisk mot något i huset. Den söta tanten som lämnade över lägenheten kommer tillbaka och jag lämnar nycklarna. Jag skäms lite. Hur hamnade jag här? Jag vet inte. Förlorar massa pengar. Förlåter mig själv och går vidare. Movin' Uptown..

Det är lördag..

Det är lördag och jag har varit i stan i två dagar. Konsertkillen (min vän som jag brukade gå på konserter med förra gången jag var här) frågade redan för flera veckor sedan om jag ville gå på en konsert med någon känd dj när jag kom hit. Jag tyckte det lät kul och sa ja. Innan jag går ut kollar jag upp eventet på fb. Ser att Bandkillen, han jag blev så kär i här för två år sedan, har attendat. Blir lite nervös. Men han har också attendat ett annat event. Alltså 50 % chans/risk. Jag tänker att det skulle vara skönt att träffa på honom där och säga hej och få det överstökat. Vi kommer kanske ändå träffa på varandra förr eller senare eftersom vi hänger på samma ställen.

Iallafall, först ska jag möta upp en tjej jag snackat med tidigare, vi ska ses utanför stället och dricka med hennes vänner. Stället är som en stor kupol som ligger i en gigantisk park, jag kollar upp var det ligger på Google map och tänker att det bara är att gå från metron. Ser ut som en 15-minuters promenad. ICKE. Glömmer att allt i den här stan är byggt för bilar, finner mig själv gåendes längs med parken men med en sexfilig motorväg och en ovanjord-metro emellan oss. Inga övergångar. Går i mer än en timme på en mörk, skum gata innan jag till slut kan ta en taxi den sista biten.

Vi dricker, folk kör in i parken med sina stora jeepar, många tar bilen till klubben här. Folket är snälla men de snackar spanska och jag försöker förstå men fattar bara hälften. Vi går in, det är fullsmockat med folk, det är mörkt och svårt att se annat än ansikten. Vi går längs gången som leder runt hela dansgolvet, vi går och går och precis när vi kommit till andra sidan arenan och ska tränga oss ner på dansgolvet så ser jag Bandkillens bandkollega. Han tittar på mig, inte för att han vet vem jag är, för det gör han inte, utan för att (antagligen) han har blonderat håret i exakt samma nyans som jag och vi är typ de enda blonda på hela den här fullproppade arenan. Jag behöver bara några sekunder för att scanna av vännerna som står omkring honom - Bandkillen är inte där. To be continued alltså..

Do it all over again

Två år senare. Läser mitt senaste inlägg och blir nostalgisk. Allt var så nytt den gången och jag var så...ung. Typ. Utan förväntningar, utan föreställningar om hur det skulle bli.

Tillbaka nu. Landar efter nattflygningen, hämtar väskorna och tar mig ut i ankomsthallen iklädd alla åtta lager kläder som jag fick packa på mig själv ett dygn tidigare i Stockholm, för att allt inte fick plats i väskorna. Konstaterar att det är minst sju lager för mycket i Santiagos 35-gradiga värme. Tar en taxi och åker in mot stan på motorvägen. Förbi förorterna, allt är dammigt och solmatt, rutorna nedvevade som vanligt i taxin, det susar i öronen och håret flyger omkring i ansiktet. Efter tio, femton minuter kommer vi till downtown. Skitigt som jag minns det, det kryllar av människor, ljuden studsar runt, musiken. Jag har väntat så länge på det här, jag har suttit i ett kontor i ett år och tittat ut genom ett fönster och tänkt på det här och ändå...jag känner typ ingenting, ingenting förutom trötthet.

Jag är som en oformlig isklump de första dagarna. Är inte riktigt redo, rör mig inte i takt med staden, jag vill vara fri, inte behöva stanna för minsta rödljus, inte behöva se upp för cyklister och bilar och hål i gatan. Inte behöva möta alla blickar, de som flörtar eller de som bara kollar på mig med en frågande blick; vad gör du här? Jag har inga svar, jag vet ju knappt själv vad jag gör här. Jag testar mig fram. Längtar tillbaka till havet där jag bodde innan jag åkte. Längtar efter blåst och vind och vågor, efter den kraften.