söndag 16 april 2017

Carabineros & tandvärk

Påskhelg och typ alla lämnar stan känns det som. Tydligen kör 400.000 bilar ut från Santiago på Skärtorsdagen. Trafikstockning i timmar alltså. Jag har nog aldrig gått mot rött tidigare i den här stan, men denna helg är det bitvis helt tomt på gatorna, man behöver inte stå och vänta på grönt. De som är kvar i stan verkar dock glada. Har sällan varit med om att så många personer sagt hej eller gett mig ett leende som den här helgen. Som busschauffören som åkte förbi långsamt med sin buss och log fint, inte alls flörtigt utan som att han bara ville le mot mig tills jag också log (jag ser nog allvarlig ut när jag är ute och går själv). Och det funkade. Och som killen från Israel som stoppade mig på gatan för att prata och ville åka ut och cykla någon dag med mig och min (påhittade) pojkvän. Och de som gått eller cyklat förbi och sagt hej eller go'kväll. De påminde mig om varför jag gillar den här stan.

Hösten kommer, nu utan återvändo. Det är märkliga temperaturskillnader, det kan vara som sommar på dagen och nästan vinter på natten och morgonen. Som ett år passerar på en dag. Det luktar inte lika mycket höst som det gör i Stockholm. Kanske är det för att det aldrig regnar, blöta löv luktar mer. Jag har fått ett sommarjobb där hemma (trots kass bandsågsintervju), jag har för första gången ett datum när jag måste vara hemma. Jag har fått ordning på mitt projekt, gjort klart några intervjuer. Okända människor har gett mig av sin tid utan att be om något tillbaka. Vill göra det på riktigt nu, även om tiden börjar rinna ut.

När temperaturen sjunker kommer min tandvärk tillbaka, den hemska. Jag har trott att det var över, jag har druckit sura drinkar och vin och kolsyrat vatten, levt nästan utan en tanke på värken. Men den smyger sig på. Penn har en kompis som är tandläkare och han bokar in en tid hos henne, säger att jag kan gå dit på hans försäkring, att det inte kommer kosta varken mig eller honom något. Jag är så sjukt ovan vid att någon jag knappt känner erbjuder mig hjälp med saker, jag känner mig obekväm och tvingar honom avboka. Vill inte ha något, vill inte vara skyldig honom någon. Han tycker att jag är dum i huvudet. Jag drar ner på allt surt istället och ber till alla gudar som finns och inte finns att det ska gå över snart.
Tänker att det är kulturellt det där - med att be om hjälp. I Sverige är vi så vana vid att klara oss själva, förlita oss på att samhället fixar saker åt oss, eller de allra närmaste, föräldrarna. Här är det vanligare att ta hjälp av sitt kontaktnät, av bekanta och vänner, folk man inte riktigt känner. Utan att skämmas. Det faller sig inte naturligt för mig. Framförallt vill jag inte ha hjälp av en kille, en dejt. Självständigheten är en säkerhet, att aldrig lita på att någon finns där. Alltid klara vara ensam.

Jag fortsätter gå ut och dricka med Penn några kvällar. En dag när vi ska ut och äta bjuder jag upp honom till min lilla lägenhet eftersom jag är sen som vanligt (eller rättare sagt, han är i tid, vilket ingen förväntas vara här haha). När Penn säger till dörrvakten nere vid entrédisken att han ska till lägenhet 1303 så ser dörrvakten väldigt misstänksam ut; Är du säker på att du ska dit? Eh ja, svarar Penn och så håller det på ett tag innan det kommer fram att det finns prostituerade i huset och dörrvakten tror att Penn ska köpa sex. Penn försöker förklara vem jag är; den blonda tjejen och att jag med största sannolikhet inte är prostituerad. Det slutar med att de skrattar åt missförståndet, han blir insläppt och dörrvakten ser lite generad ut när vi går ut.  

Några dagar senare dyker Los carabineros de Chile upp nere vid entrén. Alltså chilenska polisen. De hänger där varje dag resten av min tid i lägenheten. Alltid minst två stycken, alltid djupt involverade i något viktigt samtal med dörrvakten. De studerar övervakningsskärmarna och loggböckerna. Kanske är det för prostitutionen i huset, men eftersom polisen normalt inte alls bryr sig om sådant så handlar det antagligen om något mer allvarligt. Jag ber Penn fråga eftersom jag är nyfiken och dessutom lite rädd - med en ytterdörr som en plywoodskiva och ett dörrlås som känns lika säkert som ett dagbokslås. Dörrvakten svarar luddigt, han vill inte att byggnaden ska få dåligt rykte, han säger att det är en grej som poliserna börjat med, att de står i flera byggnader. Yeah right. Finns inget annat hus fullt med carabineros i entrén dagarna i ända. Lägligt nog börjar mitt månadskontrakt närma sig sitt slut, dags att bege sig. 

Los carabineros är för övrigt en rätt rolig syn. De ser ut som små tecknade figurer med sina hattar och khakifärgade uniformer. Kostymbyxor med väck som sitter spänt över rumpan (de där byxorna måste finnas i så många olika storlekar och former eftersom de sitter exakt likadant på alla carabineros oavsett kroppsform), brett skärp och höga svarta blänkande stövlar eller lägre snörade kängor. Kvinnorna har håret stramt uppsatt i en tofs och inte sällan matchat med en mörkrött läppstift. De åker runt i vitgröna bilar, ofta med någon cool detalj som typ galler på sidorna. Bilarna låter även när de inte är på utryckning, som en siren fast ett mer långsamt, dovt ljud som ändå är kraftfullt. När carabineros är på utryckning slår de på stort, har typ tre skottsäkra västar på varandra, svarta med en masa fickor med plats för betong, pistol, fällkniv och allt vad man kan behöva. Deras utstrålning är alltid densamma - se på mig, jag är coolast i världen. Iallafall männen har den uppsynen. Som svensk är det lite svårt att ta hela grejen på allvar. Samtidigt är det skönt att se dem på gatorna, speciellt nattetid och att veta att de antagligen är Sydamerikas mest ordnade och minst korrupta poliskår. De har respekt och auktoritet, något svensk polis som bekant saknar. Man muckar inte med carabineros, man kallar dem inte fula namn och kommer undan med det.

Penn igen då. Penn är typ kär i mig efter att vi känt varandra i två veckor. Jag är kär i hans trummor. Han tar med mig till bandets replokal en dag och när jag väl satt mig bakom trumsettet så vill jag aldrig gå där ifrån. Det är typ det bästa jag gjort. Vill så gärna bara slå runt på allt och att det ska låta bra, det gör det förstås inte, men skulle vilja träna och träna tills det gör det. Penn har tidigare varit trumlärare så han är bra på att lära ut, även om jag är en otålig student som slår honom med trumpinnarna när han vill ta min plats för att visa något. Han skickar med papper med läxor hem, papper med olika rytmer som man ska träna med händerna. Jag gör aldrig läxorna, jag vill bara sitta bakom det där trumsettet.

Penn är en såndär kille som förtjänar en jättefin tjej och den tjejen är antagligen inte jag. Han skrattar mycket Penn och när han skrattar är det feminint, som ett fnitter. Han är, för att vara helt ärlig, mycket snyggare när han är allvarlig eller på sämre humör. Redan första gångerna vi ses får jag upp texten på en gammal Cardigans låt i hjärnan; sometimes you look ugly when you're happy, and sometimes you look better when you're down...
Han bor tillfälligt hos sin mamma eftersom han väntar på att den nyproducerade lägenheten han köpt ska bli klar (den skulle varit klar i november men det är vanligt här att byggföretagen skjuter upp inflyttningsdatum i månader eftersom de inte är klara än, tillåt mig att inte vara förvånad). Iallafall, eftersom de bor ihop har Penn's mamma hört att han varit ute med en ny tjej ett par gånger och efter att mamman besökt Brasilien så har Penn med sig en nyckelring som mamman köpt till mig där. En liten flipflop-sandal i plast. Haha. Vet inte var jag ska börja. Det är så många dimensioner och kulturkrockar och konstigheter här så det är svårt att säga något alls. Mer än typ tack såklart; Tack.

2 kommentarer:

Johanna sa...

åh jag älskar att du fått en nyckelring i present! Låter roligt med trummorna med!

Från en ängslig till en annan sa...

Jag hade så önskat läsa mer om öden och äventyr långt härifrån... :)