Jag flyttar till en liten skiten lägenhet downtown. Bland byggarbeten, en aldrig sinande trafikström, stekhet sol och gator utan träd. Där Curico korsar Lira. Man säger alltid adresserna så här, till exempel när man åker taxi, för att chauffören ska veta var någonstans på gatan han ska stanna.
Iallafall, jag fattar inte ens hur det går till. Jag åker och kollar på lägenheten innan och jag tackar ja. Ändå vet jag från sekunden jag kommer in med alla mina väskor att jag hatar stället. Det är som ett motellrum hämtat från någon sunkig porrfilm. Det är lågt till tak, två stenhårda sängar bredvid varandra, lite möbler i trä och stål och ett litet kök med såndär bardisk. Allt från typ 80-talet. För att få varmvatten måste man öppna ett skåp och tända på en gasanordning. Det finns två tv-apparater och en äcklig toalett. Fönstren vetter mot en bakgård som är helt inramad med hus på alla sidor. Längst ner en tafflig fontän och en liten lekpark. Barnens skrik och detta ständiga "hola" ekar mellan husen. I mitten av lekplatsen finns en sorts skorsten där avgaserna från parkeringen nedanför pyser ut. Det känns som att jag inte kan andas ordentligt, det finns ingen luft på den instängda bakgården, än mindre i lägenheten.
Min granne har kanariefåglar på balkongen och de får mig att drömma märkligt, som om jag är någon helt annanstans. I en radhuslänga i Sverige på 90-talet eller på någon exotisk ö. Får känslan av att vara med i en roman av Sara Stridsberg, det känns så luddigt, overkligt, dammigt. Inser snabbt att jag inte kan stanna här i tre månader som kontraktet säger. Skyller på att jag är allergisk mot något i huset. Den söta tanten som lämnade över lägenheten kommer tillbaka och jag lämnar nycklarna. Jag skäms lite. Hur hamnade jag här? Jag vet inte. Förlorar massa pengar. Förlåter mig själv och går vidare. Movin' Uptown..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar