Två år senare. Läser mitt senaste inlägg och blir nostalgisk. Allt var så nytt den gången och jag var så...ung. Typ. Utan förväntningar, utan föreställningar om hur det skulle bli.
Tillbaka nu. Landar efter nattflygningen, hämtar väskorna och tar mig ut i ankomsthallen iklädd alla åtta lager kläder som jag fick packa på mig själv ett dygn tidigare i Stockholm, för att allt inte fick plats i väskorna. Konstaterar att det är minst sju lager för mycket i Santiagos 35-gradiga värme. Tar en taxi och åker in mot stan på motorvägen. Förbi förorterna, allt är dammigt och solmatt, rutorna nedvevade som vanligt i taxin, det susar i öronen och håret flyger omkring i ansiktet. Efter tio, femton minuter kommer vi till downtown. Skitigt som jag minns det, det kryllar av människor, ljuden studsar runt, musiken. Jag har väntat så länge på det här, jag har suttit i ett kontor i ett år och tittat ut genom ett fönster och tänkt på det här och ändå...jag känner typ ingenting, ingenting förutom trötthet.
Jag är som en oformlig isklump de första dagarna. Är inte riktigt redo, rör mig inte i takt med staden, jag vill vara fri,
inte behöva stanna för minsta rödljus, inte behöva se upp för cyklister
och bilar och hål i gatan. Inte behöva möta alla blickar, de som flörtar
eller de som bara kollar på mig med en frågande blick; vad gör du här? Jag har inga svar, jag vet ju knappt själv vad jag gör här. Jag testar mig fram. Längtar tillbaka till havet där jag bodde innan jag åkte. Längtar efter blåst och vind och vågor, efter den kraften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar