En bra grej med att jag försöker skriva här (jag ska bli bättre på det) är att det blir en push
till att faktiskt göra saker, så att man har något att skriva om sen.
För det är lätt att försöka stänga in sig i en sorts icke-spansktalade
liten bubbla där man blir rädd för allting utanför och inte vågar
utsätta sig för situationer som kan bli utmanande.
Efter snart tre veckor i stan kan jag exempelvis konstatera att i princip ingen
pratar engelska i affärer, banken, i taxin, på restaurang, flygplatsen
etc. Bara något så enkelt som att köpa lite mat innebär ofta att man
känner sig dum när man inte förstår vad expediten frågar efter (som
första gången jag skulle betala med kort och skulle förstå att jag
behövde skriva mitt passnummer på kvittot varje gång).
Att ens ta sig ut ur byggnaden var
till och med ett problem i början. Där jag bor stängs porten med extra
grindar på kvällar och helger, grindar som måste öppnas på ett speciellt
sätt. Jag förstod såklart inte instruktionerna på spanska från
portvaktaren om hur jag skulle komma ut och ett förlåt, jag pratar inte så mycket spanska
hade samma effekt som vanligt här - en ännu längre utläggning på
spanska. Efter några gånger fick jag istället en praktisk genomgång och
slapp därefter känna mig som en idiot varje gång jag skulle lämna mitt
hem. Emilio heter portvaktaren för övrigt, som extraknäck säljer han
oliver vid sin lilla receptionsdisk, jag köper ganska ofta så nu tycker
han om mig lite mer.
Förutom ovanstående bör tilläggas:
alla glor på en. Här utmärker man sig även som halvblond eftersom det
inte finns så många turister, iallafall inte nordiska sådana.
Uppmärksamheten är delvis trevlig (kan återkomma till det) men i vissa
situationer känns det som att språkbarriären är nog, att man bara skulle
vilja smälta in mer i omgivningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar