Två år senare. Läser mitt senaste inlägg och blir nostalgisk. Allt var så nytt den gången och jag var så...ung. Typ. Utan förväntningar, utan föreställningar om hur det skulle bli.
Tillbaka nu. Landar efter nattflygningen, hämtar väskorna och tar mig ut i ankomsthallen iklädd alla åtta lager kläder som jag fick packa på mig själv ett dygn tidigare i Stockholm, för att allt inte fick plats i väskorna. Konstaterar att det är minst sju lager för mycket i Santiagos 35-gradiga värme. Tar en taxi och åker in mot stan på motorvägen. Förbi förorterna, allt är dammigt och solmatt, rutorna nedvevade som vanligt i taxin, det susar i öronen och håret flyger omkring i ansiktet. Efter tio, femton minuter kommer vi till downtown. Skitigt som jag minns det, det kryllar av människor, ljuden studsar runt, musiken. Jag har väntat så länge på det här, jag har suttit i ett kontor i ett år och tittat ut genom ett fönster och tänkt på det här och ändå...jag känner typ ingenting, ingenting förutom trötthet.
Jag är som en oformlig isklump de första dagarna. Är inte riktigt redo, rör mig inte i takt med staden, jag vill vara fri,
inte behöva stanna för minsta rödljus, inte behöva se upp för cyklister
och bilar och hål i gatan. Inte behöva möta alla blickar, de som flörtar
eller de som bara kollar på mig med en frågande blick; vad gör du här? Jag har inga svar, jag vet ju knappt själv vad jag gör här. Jag testar mig fram. Längtar tillbaka till havet där jag bodde innan jag åkte. Längtar efter blåst och vind och vågor, efter den kraften.
lördag 11 februari 2017
söndag 4 januari 2015
Feliz Año Nuevo
Nyår dårå. Nästan alla jag kände skulle till Valparaiso, hamnstaden som ligger två timmar utanför Santiago. Dit kommer varje nyår närmare en miljon nyårsfirare (enligt vad jag läst någonstans) för att festa och titta på fyverkerishowen över vattnet. Min plan var till en början att åka dit men innan jag hade hunnit bestämma mig så tog först alla hostel-platser slut och sedan även alla bussbiljetter. Och då går det bussar typ var tionde minut dit från Santiago, med flera olika bussbolag, det vill säga - det var väldigt mycket människor som ville åka dit. Jag hade i och för sig fått diverse invites (enbart från män som vanligt här) om sängplats och plats i bil men eftersom jag inte riktigt kände för något av sällskapet så tackade jag nej.
Så alltså; jag var kvar i stan. Hade ingen aning om vad jag skulle göra och började få lite ångest men blev i sista stund bjuden på en middag av en couchsurfing-kille jag aldrig träffat. Han skulle äta venezuelansk nyårsmiddag med sina vänner och en mormor. Han verkade schysst och relativt osliskig för att vara en couchsurfing-kille så jag sa ja. En mormor kändes ju för övrigt också tryggt.
Jag köpte med mig två flaskor vin och en tårta och åkte dit. Det bjöds på traditionell venezuelansk nyårsmiddag bestående av hallaca (fyrkantigt brödpaket med köttfyllning, omslingrat av ett grön löv), ensalada de gallina (en sorts kycklingsallad), och pan de jamon (croissantliknande bröd med skinka i, min favorit). Givetvis var det mormor som hade gjort alltihop, för det är "bara hon som kan". Middagen intogs för övrigt EFTER tolvslaget. Alltså typ kvart i ett. Lite väl sent kände jag som svensk, jag fick anstränga mig för att inte bli kinkig. Det dracks dessutom ganska dåligt, mitt glas försvann och därefter vågade jag inte fråga efter ett nytt eftersom ingen annan drack, så där satt jag i soffan, hade druckit två glas vin och trånade efter mina flaskor i kylen. Har nog aldrig varit så nykter på nyår (i och för sig trevligt att inte spy hela natten som jag gjorde förra nyår haha). Lite kulturkrock var det också att de hade på tv:n hela kvällen, typ någon random kanal bara, ingen musik.
Men sammanfattningsvis måste jag säga; väldigt trevlig middag med otroligt gästvänlig människor. Söt mormor som berömde min spanska (skumt eftersom jag inte pratar spanska). Kul venezuelansk couchsurfer-kille som jag redan är god vän med. Och plus för fina fyrverkerier som beskådades från takterrassen med hela Santiago som utsikt (bilden ovan).
Vid klockan två insåg jag att jag måste få i mig mer alkohol om jag inte skulle somna, så jag och killen lämnade och efter något misslyckat klubbförsök (för dyrt) tog vi en taxi hem till mig och drack vin på min lilla balkong. Jag messade med konsertkillen som satt hemma utan och göra något (?!). Kände att jag ville träffa honom så jag sa till venezuleanen att jag skulle sova och sedan kom konsertkillen i en taxi med Pisco, Cola och Pisco Sour som jag önskat. Jag hade även sagt att jag var hungrig och han skrev att han skulle ta med något att äta - det visade sig vara chips och olika chokladkakor. What? Ja det anses vara mat här, helt sjukt. Sen lyssnade vi på musik och drack tills klockan var nio och nyårsfirarna på kullen utanför mig vandrade iväg i sina fina klänningar. Feliz Año Santiago! Hej 2015! Har aldrig haft så lite nyårsångest (kanske för att det inte riktigt kändes som nyår med 30 grader och annan världsdel). Men iallafall. Fin kväll!
onsdag 31 december 2014
Antastad av en vacker argentinska
Nu skulle jag alltså ut med konsertkillen ännu en gång. Han hämtade upp mig med sin jeep klockan tolv (normal tid för honom att gå ut). Vi åkte till Bellavista ännu en gång, parkerade bilen, han gav pengar till en självutnämnd "bilvaktare" på gatan som ska se till så att ingen bryter sig in i bilen. Vi drack Piscola, väldigt vanlig drink här bestående av Pisco (en spritsort) och Cola. En annan känd variant är Pisco Sour som är en sötare drink med Pisco, limesaft, äggvita och sockerlag. Jag föredrar den sistnämnda. Iallafall, vi kollade på konserten och dansade sedan när en snygg mörkhårig tjej kom fram till mig, tog mig om midjan och frågade var jag kom ifrån. Till en början var det ganska trevligt, jag har typ aldrig blivit raggad på av en tjej så jag tänkte att det skulle vara ganska harmlöst. Hon kom från Argentina och gav mig diverse restips men sen blev hon alltmer närgången. "Jag vill kyssa dig" sa hon och gjorde några små försök. "Den där killen är för ful för dig", hon pekade på stackars konsertkillen. Jag försökte avvika från platsen men hon höll min arm i ett hårt tag "Du ska åka med mig hem ikväll!". Till sist lyckades jag komma loss och säga att jag skulle på toaletten och därefter började en katt och råtta-lek över hela stället där jag och konsertkillen försökte ta oss till olika utrymmen där hon inte skulle kunna hitta oss. Det slutade ändå alltid med att hon hoppade fram som gubben i lådan och började ta på mig, och vi fick försöka ta oss därifrån. Det är svårt att avhyssa en tjej, en kille hade man kunnat slå till, men inte en tjej som säger fina saker. Hur fan blir man av med henne? När vi slutligen trodde att hon lämnat stället hoppade hon fram igen och denna gång kastade hon sig över mig i en ren och skär pussattack. Jag satt med mina armar täckta över ansiktet för att skydda mig och konsertkillen ryckte in, först lite lamt, sedan lite mer. Hon slutade "Är du säker på att du ska stanna med honom?" frågade hon frustrerat och argt. Jag fick en skrattattack men fick fram ett "JA!". I någon minut stod hon kvar och såg ledsen ut innan hon slutligen gick därifrån surt.
Jesus. Vågar jag ens åka till Argentina efter detta?
lördag 27 december 2014
Save me from Britney
Efter min första vecka downtown flyttade jag lite längre ifrån
stadskärnan till en chilensk kille som bor ensam i sexrumslägenhet. Han
vägrar precis som mina förra flatmates att prata spanska med mig,
antagligen av samma anledning - de orkar inte agera spanskalärare och
dessutom vill prata om mer djupa saker än vad jag klarar på spanska, typ
deras relationsproblem (vilket jag i och för sig gärna pratar om så
fair enough).
Han jobbar inte, han går knappt utanför dörren om han inte ska till mataffären nere på hörnet. Hans hem är hans lilla borg som han försöker fylla med underhållning på olika sätt. Ofta kollar han på serier, när han inte gör det så lyssnar han på musik. Alltid i vardagsrummet, alltid med högtalare på högsta volym. Tystnad finns inte, för då "måste man tänka". Han verkar ha flatemates mer som en underhållning än för att det ger pengar - dock så är jag nog lite av en besvikelse här eftersom jag inte hänger så mycket med honom som han skulle vilja.
Musiken ja....låt oss säga att om jag känt till verkligheten så hade jag kanske inte flyttat hit. Första dagen jag kom till lägenheten och skulle flytta in med min gigantiska ryggsäck så spelade han Britney Spears på högsta volym. Do you like Britney? frågade han. Eehh.... stammade jag. Because you will listen A LOT of that music here.
.... RIDÅ.
Han jobbar inte, han går knappt utanför dörren om han inte ska till mataffären nere på hörnet. Hans hem är hans lilla borg som han försöker fylla med underhållning på olika sätt. Ofta kollar han på serier, när han inte gör det så lyssnar han på musik. Alltid i vardagsrummet, alltid med högtalare på högsta volym. Tystnad finns inte, för då "måste man tänka". Han verkar ha flatemates mer som en underhållning än för att det ger pengar - dock så är jag nog lite av en besvikelse här eftersom jag inte hänger så mycket med honom som han skulle vilja.
Musiken ja....låt oss säga att om jag känt till verkligheten så hade jag kanske inte flyttat hit. Första dagen jag kom till lägenheten och skulle flytta in med min gigantiska ryggsäck så spelade han Britney Spears på högsta volym. Do you like Britney? frågade han. Eehh.... stammade jag. Because you will listen A LOT of that music here.
.... RIDÅ.
fredag 26 december 2014
I min bubbla
En bra grej med att jag försöker skriva här (jag ska bli bättre på det) är att det blir en push
till att faktiskt göra saker, så att man har något att skriva om sen.
För det är lätt att försöka stänga in sig i en sorts icke-spansktalade
liten bubbla där man blir rädd för allting utanför och inte vågar
utsätta sig för situationer som kan bli utmanande.
Efter snart tre veckor i stan kan jag exempelvis konstatera att i princip ingen pratar engelska i affärer, banken, i taxin, på restaurang, flygplatsen etc. Bara något så enkelt som att köpa lite mat innebär ofta att man känner sig dum när man inte förstår vad expediten frågar efter (som första gången jag skulle betala med kort och skulle förstå att jag behövde skriva mitt passnummer på kvittot varje gång).
Att ens ta sig ut ur byggnaden var till och med ett problem i början. Där jag bor stängs porten med extra grindar på kvällar och helger, grindar som måste öppnas på ett speciellt sätt. Jag förstod såklart inte instruktionerna på spanska från portvaktaren om hur jag skulle komma ut och ett förlåt, jag pratar inte så mycket spanska hade samma effekt som vanligt här - en ännu längre utläggning på spanska. Efter några gånger fick jag istället en praktisk genomgång och slapp därefter känna mig som en idiot varje gång jag skulle lämna mitt hem. Emilio heter portvaktaren för övrigt, som extraknäck säljer han oliver vid sin lilla receptionsdisk, jag köper ganska ofta så nu tycker han om mig lite mer.
Förutom ovanstående bör tilläggas: alla glor på en. Här utmärker man sig även som halvblond eftersom det inte finns så många turister, iallafall inte nordiska sådana. Uppmärksamheten är delvis trevlig (kan återkomma till det) men i vissa situationer känns det som att språkbarriären är nog, att man bara skulle vilja smälta in mer i omgivningen.
Efter snart tre veckor i stan kan jag exempelvis konstatera att i princip ingen pratar engelska i affärer, banken, i taxin, på restaurang, flygplatsen etc. Bara något så enkelt som att köpa lite mat innebär ofta att man känner sig dum när man inte förstår vad expediten frågar efter (som första gången jag skulle betala med kort och skulle förstå att jag behövde skriva mitt passnummer på kvittot varje gång).
Att ens ta sig ut ur byggnaden var till och med ett problem i början. Där jag bor stängs porten med extra grindar på kvällar och helger, grindar som måste öppnas på ett speciellt sätt. Jag förstod såklart inte instruktionerna på spanska från portvaktaren om hur jag skulle komma ut och ett förlåt, jag pratar inte så mycket spanska hade samma effekt som vanligt här - en ännu längre utläggning på spanska. Efter några gånger fick jag istället en praktisk genomgång och slapp därefter känna mig som en idiot varje gång jag skulle lämna mitt hem. Emilio heter portvaktaren för övrigt, som extraknäck säljer han oliver vid sin lilla receptionsdisk, jag köper ganska ofta så nu tycker han om mig lite mer.
Förutom ovanstående bör tilläggas: alla glor på en. Här utmärker man sig även som halvblond eftersom det inte finns så många turister, iallafall inte nordiska sådana. Uppmärksamheten är delvis trevlig (kan återkomma till det) men i vissa situationer känns det som att språkbarriären är nog, att man bara skulle vilja smälta in mer i omgivningen.
torsdag 18 december 2014
Hej Sydamerika
Anländer till Sydamerika efter en 18-timmars nattflygning bredvid en gråtande ettåring. Är ganska förvirrad och undrar lite vad jag gett mig in på. Först ett stopp i Buenos Aires för att byta flyg och sedan vidare till Santiago. Under andra flygningen är planet nästan tomt och kaptenen uppmanar alla att ta en fönsterplats - vi flyger över Anderna. Det är vackert på ett magiskt och lite overkligt sätt. Känns som att vi flyger över en annan planet typ.
Efter någon timme är vi framme. Solen skiner i Santiago (som den alltid gör ska det visa sig). Vid passkontrollen undrar den unga killen i hytten vad jag ska göra i Chile. Bara vara här och resa runt, svarar jag. Ensam? Ja! Han tittar konstigt på mig. - Thats REALLY wierd.
Efter någon timme är vi framme. Solen skiner i Santiago (som den alltid gör ska det visa sig). Vid passkontrollen undrar den unga killen i hytten vad jag ska göra i Chile. Bara vara här och resa runt, svarar jag. Ensam? Ja! Han tittar konstigt på mig. - Thats REALLY wierd.
torsdag 8 september 2011
Den spanska standarden
Jag kommer hem efter en dag i skolan, svettig, hungrig, trött. Har använt månadens sista pengar till en storhandling av mat och släpat grejerna hem i trettiogradig värme. Öppnar kylskåpet - varmt och beckmörkt. Samma med frysen. Sätter på spisen - fungerar ej. Jag plockar fram den långa förläningssladden och drar den över hela köket (procedur för att använda micron), slår på micron - fungerar ej. Jag kommer på att jag har tvätt i tvättmaskinen, min första tvätt på tre veckor, äntligen rena kläder. Öppnar tvättmaskinen - vattnet forsar ut innan jag slutligen har sinnesnärvaro nog att stänga luckan igen. Sjö på golvet. En trosa som sköljts med ut på golvet vittnar om att allt som varit vitt, minsta lilla spets och detalj, numera bär färgen blå. Jag går ut i köket och sätter mig. Tänker att hade fläkten fungerat så hade det varit ett passande tillfälle att sätta på den nu (men den gick sönder i förra veckan).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)